Torsdagseftermiddagens overheadmättade existens på Hornsgatan förbyttes i en sen glädjehysteri där vi var ett antal tusental som lyfte mot skyarna inne i Globen vid 22.30-tiden. Niclas Danielsson, Loui Eriksson, Fredrik Pettersson och Jhonas Enroth hette hjältarna som förlöste nationens puckade dysterhet och fick oss på medelålderns B 30-sektion att glädjas som pojklagsspelare på nytt. Det var ett tag sedan man var på hockey. Men valet av tidpunkt för återkomsten var det rätta.
Jag såg halva förra Canada-matchen (jag vill gärna stava hockeyns hemland med ”C”) och ville inte sticka ut med ett tips igår, eftersom jag inte trodde på Tre Kronor. Jag ska inte göra om det misstaget. Jag kompenserade denna nationalsynd med att backa upp Loa Falkman för full hals i vår nationalsång, med korrekt text i andra versen vill jag tillägga.
Hur var det i Globen igår? Att det inte var fullsatt kompenserades av en livlig klack och gastkramande spänning. I tredje perioden kom känslorna loss ordentligt, även om inte hejaramsorna från 70-talet var högaktuella längre. (Det fick bli efteråt på signalhornet i Globengaraget istället.) I de första två perioderna kände jag stor stolthet över att Tre Kronor stod upp så bra höll försvarslinjen mot transatlanterna. Ledningen 1-0 kändes inte hopplös eftersom de höll spelet uppe. Jhonas Enroth var en vägg, en följsam barriär, en ny ”Honken”. Det bortdömda målet efter slutet av andra perioden var ett självklart beslut. Man hörde ”Hesa Fredrik” tydligt när kanadensaren sköt.
Hade Tre Kronor varit påvra i power-play? Nej, inte igår! Sedin-kedjan och Niclas Danielsson x2 sköt sönder Mike Smith i det kanadensiska målet. Då var det liv i luckan, kan jag lova! Gästernas kvittering kändes onödig, påminnandes om den gamla klyschan att ett lag är som mest sårbart efter att ha gjort mål. Avslutningen av den ordinarie matchtiden var en plåga, kanadensarna malde i anfallszon ned Tre Kronor, men Enroth-barriären höll. Förlängningen var bättre, Tre Kronor hade bra anfall, men en allmän försiktighet i 4 mot 4 märktes. Straffarna, ja, man visste att varje mål var guld värt och när Loui Eriksson äntligen lyckades med finsnickeriet började man tro på seger. Fredrik Pettersson ”saftare”, ja, vad är mer att säga? Jag kan tänka mig att Sven Tumba log i sin himmel, han hade säkert gjort likadant.
Tre Kronor stod för en sällsam, svensk idrottsklassiker i Globen. Jag var glad att få vara där. Ett särskilt tack till Nackdala AIS forne centertank Björn Ogenstam, för biljetten och evenemanget!
