Min kollega i Botkyrka, Jimmy Baker, berättade häromdagen att han tänkte avgå och gå vidare till annan verksamhet. Jimmy har under många år haft ett av de svåraste uppdrag en moderat kommnalpolitiker kan ha, att hålla ihop och leda oppositionen i en kommun med traditionell socialdemokratiskt styre. Jag har själv erfarenheter från tiden i oppostion i Botkyrka under senare hälften på 1970-talet och några år därefter. Att verka i majoritet är inte alltid lättare, men ger oftast lön för mödan.
Arbete i opposition innebär att ta fram och formulera bra förslag men sällan se dem realiserade. Det frestar på och kräver tålamod. Det gäller att ständigt hämta ny energi och formulera oppositionspolitiken ännu vassare, hitta nya kanaler och metoder att nå ut med budskapet. Allt detta har Jimmy Baker kämpat med, med framgång. Han har hållt samman moderatgruppen kring en konsekvent linje och kämpat år efter för att visa på politiskt alternativ. Resultaten i kommunalvalen har varit goda med hänsyn till förutsättningarna.
Det ligger en stor arbetsinsats bakom detta, ett engagemang som Moderaterna i Botkyrka omhuldar och många Botkyrkabor uppskattar. Det har handlat om en personlig arbetsinsats som ibland gått långt utanför vad ett sedvanligt förtroendemannaskap borde kräva. Jimmy har också varit en stöttepelare i samarbetet mellan Moderaterna i länet och särskilt på Södertörn. Med sin glada energi har han lyft stämningen och diskussionerna på våra möten.
Inte minst undertecknad har haft många goda diskussioner med Jimmy. Såsom varande grannkommuner i sydväst har vi alltid haft mycket att dryfta, var och en från sitt perspektiv. Det har varit många, långa och glada samtal. Tack för de här åren, Jimmy och lycka till med nya uppdrag! Ett stort lycka till också till Stina Lundgren, ny gruppledare för Moderaterna i Botkyrka!
Tack till nomineringskommittén för Nykvarn, Södertälje, Botkyrka och Salem för förslaget och förtroendet att toppa valsedeln för valkrets Sydväst i landstingsvalet 2018! Det är viktigt att bevaka intressena i det stora landstinget. Inte minst angeläget är det att fortsätta kämpa för en politik i landstinget med en bra kollektivtrafik och sjukvård med valfrihet och minskande köer. Jag tycker nomineringskommittén föreslagit en genomtänkt och bra valsedel med moderater som vill utveckla vår politik för åren 2018-2022.
– Vi kan inte ta ansvar för bolagets verksamhet när halva styrelsen och presidiet avsätter en duktig VD och därmed riskerar en djup kris i bolaget, säger Lennart Sjödell, Yngve Jönsson, Alexandra Anstrell och Harry Bouveng.
De fyra moderaterna Lennart Sjödell, Salem, Yngve Jönsson, Botkyrka, Harry Bouveng, Nynäshamn och Alexandra Anstrell, Haninge samt Tommy Sköldby, C, från Huddinge, har idag lämnat sina platser som ledamöter och suppleanter i styrelsen.
Det har varit extra styrelsemöte i SRV Återvinning idag. Bolaget har under hela 2017, och även tidigare, upplevt en konflikt mellan styrelsens presidium och VD. Styrelsens ordförande har avgått för en månad sedan. Lett av bolagsstyrelsens vice ordf. Birgitta Mörk (S) från Botkyrka har socialdemokraterna i styrelsen idag med röstsiffrorna 4-4 och ordförandens utslagsröst drivit igenom att VD Kajsa Hedberg entledigas från sitt uppdrag.
Den viktigaste orsaken till konflikten är enligt vår mening att styrelsens presidium tagit på sig en övervakande roll gentemot VD. Det strider mot Aktiebolagslagen som stadgar att VD har ansvaret för verksamhet och organisation och svarar till styrelsen, inte till ett presidium. Presidiet har, enligt vår uppfattning, försökt intervenera i VD:s omorganisationsprocess och marginalisera VD från sin organisation genom att uppmuntra enskilda medarbetares kritik mot sin chef. Presidiet har därmed skapat en konfliktsituation där de kan lägga skulden på VD.
Presidiet har samlat ihop ett antal punkter som ska motivera entledigandet av VD. När dessa har studerats närmare inom styrelsen och i diskussioner med ägarkommunerna har i princip samtliga konstaterats vara ogrundade. I en fråga har styrelsen – i ett beslut i maj – konstaterat att misstag skett men också uttalat sitt fulla förtroende för VD. Tyvärr är det uppenbart att presidiet baktalat VD och underminerat hennes position.
Presidiet har gravt missuppfattat sin formella roll och agerat som om de vore ett arbetsutskott i en kommunal nämnd. De har lagt sig i operativa frågor när deras roll istället är att bereda styrelseärenden. För oss övriga i styrelsen är det klandervärt att presidiet inte kan följa lagstiftningen.
Att fyra socialdemokrater* (Birgitta Mörk, Botkyrka, Margareta Bernhardsson, Haninge, Lars-Åke Lundin, Nynäshamn och Erling Karlsson, Huddinge) nu visat att avsättandet av VD är ett utslag för att man vill säkerställa en socialdemokratisk kontroll över SRV Återvinning i alla dess led. De avsätter en VD som lyckats mycket väl med ett både brett och djupt målstyrningsprojekt av hela SRV:s verksamhet. VD har också uppvisat mycket goda resultat, såväl ekonomiskt, miljömässigt och vad gäller andra aspekter av verksamheten. Till yttermera visso har VD:n Kajsa Hedberg fått toppbetyg i den senaste utvärderingen. Hälften av styrelsen har också vägrat ta till sig de positiva signalerna från de fackliga organisationerna om VD:s utvecklingsarbete med motivation och målstyrning.
Socialdemokraterna sätter nu hela SRV-organisationen i ett krisläge, med en halv styrelse och de alla de effekter som ett politiskt ingrepp efterlämnar hos anställda och kunder. Vem är intresserad av att rekryteras som VD till SRV efter ett politiskt övergrepp som detta?
– Kommunala bolag ska skötas med professionellt fokus på verksamheten, inte partipolitiskt, avslutar Lennart Sjödell, Yngve Jönsson, Alexandra Anstrell och Harry Bouveng.
* Staffan Holmberg, S, Haninge, yrkade på att VD skulle entledigas men lämnade mötet innan beslutet togs. Margareta Bernhardsson, S, Haninge, tjänstgjorde under denna punkt som ersättare för Staffan Holmberg.
Första spadtaget för blivande Salemstaden, mars 1966, i närheten av nuvarande Målarstigen. Kända Salemprofiler är Stig-Axel Westerdahl med spaden, John A Hällgren 3:e från vänster, därefter Lambert Nordwall och längst till höger (skymd) Erik Läck.
______
I lördags firade Salems Hembygdsförening att det var 50 år sedan Salemstaden började byggas. Jag fick nöjet att berätta hur det gick till när förhandlingarna började och besluten fattades, dessutom några personliga minnen. Ola Ansnes, dåvarande arkitekt på Svenska Bostäder, berättade om hur husen planerades. Jan Werkström visade gamla bilder från bygget, Conny Olsson berättade om framtidsplanerna för Salem och kören sjöng.
Vår familj flyttade till Salemstaden 1973 då jag var 15 år. Här följer mitt anförande och några bilder som visades.
Salemstaden 50 år
Scenen är Stockholms-området i slutet av ett gyllene 50-tal som snart skulle övergå i ett ekonomiskt mycket starkt 60-tal.Men det fanns problem.
(Affisch från Stockholms stads officiella kampanj år 1946.)
Den här affischen är i och för sig från 1946 men gällde även 1960. Man fick stå fem år i bostadskö för att få en bostad, år 1965 var kötiden tio år. Och Stockholm stad byggde. Vällingby stod klart 1954, Farsta 1960, dessutom Bollmora och senare Rinkeby, Tensta, Skärholmen m fl. Men inledningsvis fick inte kommunerna bygga utanför sina egna domäner. År 1959 kom det en lag, ”Lex Bollmora”, som ändrade på förhållandena och Stockholms stad fick bygga i Tyresö.
I Salems kommun var det litet. Här fanns endast 2500 invånare, framför allt i Rönninge. Litenheten symboliseras för mig främst av den minimala kommunorganisationen. Kommunalkontoret hade flyttat från Centralhuset, över järnvägsspåren till Björktorp (den gula villan mittemot Folkets Hus). Senare flyttades kontoret till gamla ålderdomshemmet, d v s nuvarande Föreningsgården vid Salemsvallen och därefter upp till Salems centrum. På kommunkontoret fanns en kommunalkamrer som var högsta tjänsteman. På den här tiden anställde kommunen en kommunalingenjör som inte fick plats i Björktorp, istället hyrde kommunen en HSB-lägenhet på 26 kvm som kontor. Kommunalskatten var 10 kr/skkr (10%), hälften av dagens nivå.
Om det fanns en begränsad kommunorganisation så var det gott om ideellt verkande fritidspolitiker. Bland dem högermannen Emanuel Birke, socialdemokraten Lambert Nordwall, folkpartisten Erik Läck, högermannen Stig-Axel Westerdahl. Det fanns många fler, men detta var den grupp förtroendevalda som var drivande för att bygga Salemstaden. Ett par år senare anställdes kommundirektören John A Hällgren för att ta greppet om kommunens utveckling. John var en legendar som verkligen hade järnkoll på bygget. John skulle senare, 1983, återkomma som kommundirektör när vi blev egen kommun på nytt. Då fick jag samarbeta med John, som var en kommunaltjänsteman av den gamla stammen. Man lärde sig mycket. På en konferens inledde han med att säga att han blivit kommunaltjänsteman innan alla vi andra var födda. Då fick man klart för sig hur landet låg. John var nog den enda kommunala chef som jag hört säga att han ”gav order” om att någonting skulle göras. Idag talar förvaltningscheferna mest om att de i samråd med sina medarbetare kommit överens om att saker och ting ska utföras.
Det finns alltid en risk att man idylliserar i efterhand när man talar om ”salemsandan” men allt tyder på att det var mycket gott samarbete mellan de förtroendevalda på den tiden. Man var pragmatiska och sökte praktiska lösningar. Detta var ju inte konstigt, alla var ju praktiskt taget grannar i lilla Rönninge. Det ska ni veta att även idag är det gott samarbete i praktiska frågor mellan Salems politiker.
(Skärmklipp från Eniro.se, flygbild från 60-talet med Söderby sjukhus i övre delen av bilden, den sedan den tiden rivna Söderby gård i centrum.)
Mellan Rönninges utmarker och Söderby sjukhus fanns Salems urskog – “Söderbyområdet”.Där fanns bärskogarna och ängarna med frukt- och trädgårdsodlingar. Det gick historier bland Rönningeborna att folk gick vilse, rentav att rövare lurade bland rotvältor och trädrötter. Marken ägdes av Stockholms stad som en del av Bornsjöegendomarna som var i stadens ägo sedan sekelskiftet för att skydda vattenreserven Bornsjön. Som tur var låg Söderbyområdet på rätt sida vattendelaren, så här gick det att bygga.
Men omvärlden tryckte på, gamla ”riksettan” gick över till att bli motorväg och kallades E4. Det fanns också ett hot, nämligen att Salem inte skulle få vara egen kommun så länge till. Riksdag och regering vill minska antalet kommuner. Före 1952 fanns det 2500 kommuner, tänk er det. Därefter blev det 1000 kommuner, varav ca 850 kallades ”storkommuner” och ”landskommuner” (tänk er lilla Salem som ”storkommun”) och 133 städer, som vi fick lära oss i mellanstadiet, Stockholm var störst och Marstrand minst. Genom att sikta på ett minsta invånarantal på 8000 skulle antalet kommuner minska ytterligare till 70-talet, ned till knappt 300.
Rönninge var en idyll men också väldigt litet. I början av 1960-talet blev Salems kommun en del av ”Södertälje kommunblock” som var en framtida indelningsgrund. Det var alltså tänkt att Salem skulle ingå i en väldig koloss bestående av Södertälje stad, Östertälje kommun, Järna, Trosa, Gnesta, Taxinge (nuvarande Nykvarn) och Enhörna kommuner. Det ville inte våra politiker uppleva.
Emanuel Birke var en man med visioner.Förutom kommunpolitiker, var han landstingspolitiker men också riksdagsman. Hans vision var att Salem skulle kvarstå som egen kommun. Hans insikt – och flera med honom – var att det måste byggas bostäder för att nå dit, många bostäder. Som riksdagsman hade Emanuel Birke åtskilliga kontakter. Därför påbörjades diskussioner med borgarråden Hjalmar Mehr och Joakim Garpe i Stockholms stad. De senare är mest kända för rivningarna av Klara och stora delar av Norrmalm på 60-talet. Men de kunde bygga också.
Alltnog, här började man planera för det som skulle bli Salemstaden. På mindre än ett år hade man nått en överenskommelse så att Salems kommunalfullmäktige på våren 1963 godkände ett stort avtal, konsortialavtal, mellan parterna om att bebygga Söderbyområdet med ca 3000 bostäder under ca fem år. Det blev Sveriges största bostadsprojekt på den här tiden. Ett gemensamt allmännyttigt bostadsföretag bildades, Bostads AB Salem-Stockholm, med 85% ägande från Stockholms sida och 15% från Salem. Här känner man en del kontakt med historien för kring 1990 var jag faktiskt styrelseordförande för det bolaget, innan det avvecklades. Så till de medlemmar av dagens opposition i Salem som lyssnar kan jag meddela att kommunen haft ett allmännyttigt bostadsföretag.
Salem nyckelroll var att fastställa stadsplanerna, eftersom kommunen hade ”planmonopol”. Det betydde att Salem slutligen fastställde vilka bostäder, gator och vägar som skulle få byggas och var. Stadens bolag AB Svenska Bostäder fick uppdraget att planer och vara ”byggherre”. Bostads AB Salem-Stockholm var byggherre för gator och vägar, som sedan lämnades över till vår kommun, som fick ta hand om driften. Salem betalade skolor och förskolor.
Här är första spadtaget. (Se titelbilden.)
Att de vågade!Att ta beslutet om att utvidga kommunen och femdubbla befolkningen, från 2500 till 12 500. Idag tvekar man ju nästan att ta beslut om att rusta upp simhallen för en del miljoner, men här gällde det att bygga en helt ny kommun. Ja, är det någon gång man önskar sig att få resa med en tidsmaskin så skulle det vara att få sitta med vid de sammanträden nere i Björktorp när man planerade Salemstaden. Var skulle husen ligga? Vilka skulle bo här? Hur skulle gator och vägar gå?
Det fanns två drivkrafter: bostadsbristen och önskan att fortleva som egen kommun. Mina ytliga efterforskningar tyder på att driften att kvarstå som egen kommun som dominerade helt. Alternativet, att bli en perifer kommundel i en kolossal Södertälje storkommun ville salemsborna till varje pris undvika.
Fanns det då ingen opinion emot på hemmaplan? Njaej, det verkar inte så. Rönningeborna sörjde sina bärskogar, men det mesta tyder på att man uppfattade bygget som oundvikligt. Man ska komma ihåg att detta var 60-talet då allting hände. Utvecklingsoptimismen var stor. Bostadsområden växte upp överallt i Storstockholm. Bostadsbristen var säkert allmänt känd. Man fick vänta fem år på att få en bostad år 1960, tio år var väntan i bostadskön 1965.
När sedan utbyggnaden skedde blev den inte helt populär i alla läger. Träden avverkades för att ge plats till bostäder och vägar. De träd som inte togs ned då föll i en dramatisk storm i slutet på 60-talet, som t o m tog med sig några hustak, bl a på Snickarstigen. Men, när det var färdigbyggt törs jag dra slutsatsen att så gott som alla tyckte det blev bra. Inte minst tyckte man om systemet med gång- och cykelvägar separerade från biltrafiken. Salems centrum var också uppskattat.
Och den ”salemanda” som fanns bland politikerna i Rönninge, skulle jag vilja säga byggdes på med en pionjäranda hos alla er som flyttade in, byggde, köpte eller hyrde i Salemstaden.
Jag har också blivit ombedd att tala om några personliga minnen från den här tiden. Som tidigare sagts flyttade min familj hit 1973. Jag har redan berättat om besöket på Kungsgården som treåring. Ett annat minne är från första skoldagen i klass 9B i Säbyskolan. Det var en mycket nervös 15-åring som stod där på skolgården. Men det gick väldigt snabbt att smälta in i klassen. Redan då – och jag hoppas det inte är någon efterhandskonstruktion – tyckte jag man nästan kunde känna i luften att det var något nytt och fräscht med Salem. Det var något annat än den miljö man kom ifrån och Säbyskolan var en bra skola.
På lördagar och lov jobbade jag som brevbärare, ”postiljon på deltid” minsann. Då lärde man sig Salemstaden. Särskilt under varma sommardagar med lite post – ingen IKEA-katalog då – kunde man fridfullt cykla på den ”gula faran” (den gula cykeln) och attackera brevlådorna på radhusstigarna i lagom takt. Knogarna tog stryk, jag har hört att vissa brevlådor nu kallas för ett arbetsmiljöproblem, men då skulle posten fram!
Att Salem blev egen kommun på nytt var naturligtvis ett minne för livet. Jag minns den 100 m långa kön utanför Säbyskolans matsal när vi skulle folkomrösta. Som tur var hade valförrättarna bra koll på reglerna och stängde genom att ställa sig sist i kön när tiden var inne för stängning, inte genom att stänga dörrarna. Annars hade vi kanske inte suttit här idag som egen kommun. I den nya kommunen fick jag som 24-åring ta hand om ordförandeskapet i Socialnämnden med bl a äldreomsorgen och barnomsorgen. Alla barnfamiljer som då stod i daghemskö var inte helt förtjusta i att en 24-åring hanterade deras frågor.
Sedan vill jag gärna säga att jag aldrig varit så stolt över Salem som vid kungaparets besök 2009. Vädret var dåligt men salemborna gick ”man ur huse” och stämningen var på topp.
(Mosshagestigen till Timmermansstigen 2014)
För att avrunda:
Jag vill hylla dåtidens Salempolitiker för deras mod och stora framsynthet.De såg till att bygga en kommundel för barnfamiljer där alla kunde finna just sin bostad: villa, kedjehus, radhus eller lägenhet. Man fick bra bostäder för pengarna, mycket tack vare statliga lån och inflation och ränteavdrag.
Våra föregångare som förtroendevalda i Salems tjänst såg till att bygga Salemstaden där nästan alla bodde med markkontakt. Det har berättats för mig att den barnkäre Emanuel Birke var noga med att barnen skulle få goda uppväxtvillkor, att markkontakt. Dåtidens salembor fick förverkliga sin vision. Tyvärr gällde inte det Emanuel Birke som gick bort 1965.
Visst gjorde de rätt. Tänk bara tanken att man väntat med att bygga Salemstaden. Då hade Botkyrka eller Södertälje fått besluta om hur utbyggnaden skulle ske.
Så, avslutningsvis, ett sentida men varmt tack till er. Ni byggde Sveriges bästa miljonprogramsområde!
_____
Tack till:
Margareta och Anders Lagrelius, Cajsen Englund, Birgitta Westerdahl, Salems Hembygdsförening och Kommunkansliet.
Andra källor:
Salemsboken
Protokoll från Salems kommunalfullmäktige och kommunalnämnd 1962-63
_____
Historik:
1962 Diskussionerna börjar mellan Salems kommun och Stockholms stad.
1963 Konsortialavtal mellan Stockholm stad och Salems kommun fastställs av kommunalfullmäktige i Salem.
1966 Första spadtaget, första inflyttningen i december på Snickarstigen.
1968 Salems centrum invigs, Skyttorpsskolan står klar.
1971 Kungl. Maj:t (regeringen) beslutar att Salems kommun ska sammanläggas med Botkyrka kommun.
1974 Salem sammanläggs med Botkyrka kommun.
1975 De sista bostadsområdena (Hök-, Vråk-, Örn- och Järpstigarna) står klara.
1981 Folkomröstning i hela Botkyrka kommun i frågan om Salem ska bilda egen kommun. I Salem blir det stor majoritet för, i resterande delar av Botkyrka blir det klar majoritet emot. I december beslutar regeringen att Salem och Botkyrka kommuner ska bilda två nya kommuner.
1983 Salem blir åter egen kommun. Projektnamnet på kommundelen ”Salemstaden” ändras till ”Salem”.
Idag har SRV Återvinning haft bolagsstämma. Daniel Dronjak (kommunstyrelseordförande i Huddinge/M) och undertecknad har i protest lämnat stämman sedan vi nekats att lämna ett uttalande till protokollet om vår brist på förtroende för den nye styrelseordföranden Staffan Holmberg (Haninge/S) och nya vice ordföranden Birgitta Mörk (Botkyrka/S). Stämman, bestående av representanter från Botkyrka, Haninge och Nynäshamn sade nej till denna begäran. Mötesordföranden, Birgitta Mörk, ville först inte ens ge mig ordet, därefter ville hon inte ta upp frågan, men tvingades backa.
Med detta hanterande censureras vissa ägarrepresentanter så att obehaglig kritik tystas. Vi ansåg inte att vi kunde fortsätta att delta i stämman under dessa mötesformer och lämnade därför sammanträdet i protest.
Birgitta Mörk hänvisade till en jurist som skulle ha anfört att det inte var möjligt/lämpligt att ta upp ett uttalande till protokollet på bolagsstämman. Det skulle i så fall ha skickats ut två veckor innan påstods det. Huddinges kommunjurist tillbakavisar detta. Det finns inga som helst hinder att aktualisera frågan på en bolagsstämma, heller inga krav på förtida utskick.
Vårt uttalande kan du läsa här, eftersom du knappast kommer att kunna läsa det i stämmoprotokollet. Bakgrunden till diskussionen har jag tidigare beskrivit på denna blogg, här. Du kan också läsa Nynäspostens nyligen skrivna artikel, här och här.
Arbetet i det gemensamt ägda SRV kräver att man prioriterar bolaget och kommuninvånarna framför partipolitik. Det gäller i styrelsen, men också bland ägarkommunerna. Det samarbetsklimatet verkar nu vara borta. Det är upp till Botkyrka, Haninge och Nynäshamn som ägare i majoritet att utvärdera om dessa maktdemonstrationer är för bolagets bästa. Vi måste kunna genomföra möten tillsammans.
Ett antal av mina kollegor på S-sidan (kommunstyrelseordföranden) på Södertörn har skrivit ett öppet brev till Kristoffer Tamsons, trafiklandstingsråd (M). De kritiserar besparingarna i busstrafiken och frågar bl a vad Kristoffer ska säga till ”alla de som tack vare dina förslag får ett betydligt krångligare livspussel”?
Socialdemokraterna tillsammans med MP, V och Sverigedemokraterna röstade i landstinget nej till Alliansens förslag att höja priset på SL-kortet. Det kostade SL minst 500 miljoner kronor. Efter den (S)egern tvingas Alliansen nu spara för att budgeten ska gå ihop.
Jag har stor respekt för mina S-kollegor för deras insatser i sina respektive kommuner och inte minst för Södertörn. De är mycket kompetenta och trevliga personer, vi bedriver ett konstruktivt samarbete på Södertörn. Vi är kommunalråd i majoritet, luttrade över att stundtals bistra ekonomiska realiteter går före glädjekalkyler. Därför har jag nu några frågor:
– Talade ni inte med varandra, landstingssossar och S-kommunalråd emellan, innan partiet bestämde sig för att rösta nej till höjningen av SL-kortet?
– Om ni talade med varandra, var ni inte medvetna om att en utebliven höjning skulle medföra en brist på minst 500 miljoner kronor i SL:s budget?
– Hur kunde ni undgå insikten att 500 miljoner mindre skulle kräva besparingar i trafiken i just era kommuner?
”Gör man anspråk på att vara en välfärdspolitiker får man inte svika när det gäller finansieringen av SL-trafiken.”
Det verkar inte existera någon orsak. När SL ska spara på busstrafiken frågar sig media inte ”varför?”
Men kommuninvånarna i Södertälje, Botkyrka, Salem och Nykvarn har rätt att få veta varför. När S, MP, V och Sverigedemokraterna så sent som 16 juni röstade ned höjningen av SL-kortet minskade de SL:s intäkter med minst 500 miljoner kronor, per år. Inget beslut under min tid i landstinget har skadat kollektivtrafiken mer än detta.
Det här är inget vanligt ”blame-game”, när politiker grälar och skyller på varandra. Någon gång måste ansvaret lyftas fram. Politik är på riktigt. Bestämmer man sig för att stoppa höjningen av Sveriges näst billigaste månadskort, då får det konsekvenser. Budgeten måste gå ihop. Ingen politiker kan snacka bort det. Försvinner minst 500 miljoner i intäkter, ja då finns det 500 miljoner mindre att köpa trafik för. Därför försämras nu turtätheten för ett tjugotal busslinjer i sydväst. Därför var det nära att direktbussarna från Södertälje (749, ev 748), Salem (745) och Botkyrka (151, 726, 743) lades ned, men efter intensivt lobbyarbete blev de kvar.
När bilpendlandet nu riskerar öka, när det blir trängre på Essingeleden, då blir det svårare att ta sig till jobbet, ”plugget” eller affärscentra, då riskerar utsläppen av växthusgaser att öka, då tar miljön stryk. Alltså är det särskilt viktigt och tänka på orsak och verkan.
De politiker från sydväst som röstade nej till att höja SL-kortet är följande:
Adnan Can (S), Södertälje, Jens Sjöström (S), Botkyrka, Linda Älegård (S), Södertälje, Elof Hansjons (S), Södertälje, Isabell Flygare (V), Södertälje, Pia Ortiz Venegas (V), Salem, Märtha Dahlberg (S), Nykvarn och Ingrid Hult (SD), Södertälje.
De som röstade för en höjning av SL-kortet var:
Anne-Marie Larsson (M), Södertälje, Delmon Haffo (M), Salem, Ninos Maraha (FP), Södertälje, Ingrid Ahlman (KD), Södertälje samt undertecknad.
Kollektivtrafiken är bland det bästa vi har, en av de viktigaste tillgångarna som gör ett modernt samhälle hållbart. Gör man anspråk på att vara en välfärdspolitiker får man inte svika när det gäller finansieringen av SL-trafiken.
När S, MP, V tillsammans med Sverigedemokraterna röstade ned höjningen av SL-kortetöppnades ett hål i Trafiknämndens budget på minst 500 miljoner kronor. Nu tvingas Alliansen städa upp och göra effektiviseringar. Tjänstemännen på Trafikförvaltningen föreslog igår principer för besparingar i busstrafiken. Trafiknämnden godkände dessa och nu kommer konkreta förslag: linje för linje.
En av principerna som varit aktuell var att lägga ned de busslinjer som går parallellt med pendeltåg eller tunnelbanelinjer, d v s direktbussarna. Det skulle för sydväst-sektorn till exempel kunnat innebära att buss 726 (Skäcklinge/Tumba-Fridhemsplan) och 745 (Mosshagen i Salem-Fridhemsplan) samt 151 (Norsborg-Fridhemsplan) hotats av nedläggning. I Södertälje kan nämnas busslinjerna 748 och 749. Hypotesen var att resenärerna kunde ta pendeln eller tunnelbanan istället.
Jag har som kommunalråd från Salem och sydvästsektorn varit mycket tydlig med att direktbussarna måste finns kvar. De är mycket populära, de avlastar pendeltågen, avlastar tunnelbanan och gör att trafikanter från sydvästra länet åker kollektivt istället för att ta bilen. För Salemborna är det avgörande att buss 745 finns för att våra innevånare ska kunna ta sig till t ex Hornstull eller Fridhemsplan och vidare i tunnelbanan.
I Trafikförvaltningens förslag till nämnden har förvaltningen undantagit principen om att lägga ned direktbussarna.Det tycker jag är självklart och ett bra övervägande. Förvaltningen kommer att göra nya analyser på sikt, bl a beroende på att Citybanan öppnas om två år. Trafiknämnden beslöt enligt förvaltningens förslag. Men det skedde med röstsiffrorna 10-10 och ordförandens utslagsröst. S, MP, V och SD yrkade avslag. De partier som orsakade behovet av besparingar påstår nu att de inte behövs. Samma partier undandrar sig ansvaret för att se till att kollektivtrafikens ekonomi går ihop. Men principen borde vara ganska enkel: om de inte vill höja SL-kortet får de föreslå besparingar. Istället sticker de huvudet i sanden.
Trafikförvaltningen föreslår nu lägre turtäthet på ett antal busslinjer. Vi får återkomma till de förslagen.
Södertörns tingsrätt har i en nyligen avkunnad dom frikänt tidigare styrelseordföranden Sven Gustafsson och i samband med detta riktat tydlig kritik mot ett antal socialdemokratiska styrelseledamöter.
Idag har SRV Återvinning AB haft bolagsstämma. Botkyrka och Haninge kommuner har då – trots våra invändningar – genomdrivit valet av två av dessa tidigare ledamöter till ordförande och vice ordförande. Huddinge och Salems kommuners stämmoombud har då uttalat att vi saknar förtroende för dem (se bifogade uttalande).
Vi har på stämman framfört att Botkyrka och Haninges kommunledningar genom detta agerande äventyrar hela SRV-samarbetet. Samtliga ägarkommuner måste kunna samarbeta utan att leva under det latenta hotet att det sker polisanmälningar i styrelsearbetet.
Daniel Dronjak Nordqvist Lennart Kalderen Huddinge kommun Salems kommun
SRV:s styrelse entledigade i februari 2014 VD:n Robert Falk med röstsiffrorna 4 för, 4 emot, ordförandens utslagsröst avgjorde. Därefter har ordföranden Sven Gustafsson, M, blivit åtalad för att de fyra socialdemokratiska ledamöterna inte blivit informerade i för väg. Sven Gustafsson hävdar att han försökt informera, men att S-ledamöterna nekat en sådan diskussion. Södertörns Tingsrätt har nu frikänt Sven Gustafsson.
Tingsrätten är mycket tydlig i sina domskäl (sid 18 ff). De skriver bl a:
”De socialdemokratiska ledamöternas handlande är anmärkningsvärt och visar att de har haft något annat skäl för sitt handlande än en vilja att följa aktiebolagslagens regler om hur ett styrelsearbete bör gå till.”
Domen säger det mesta som bör sägas. De styrelseledamöter som medverkat till detta besynnerliga åtal har en hel del att fundera över.
Kalderén.Info 