Salemstaden – Sveriges bästa miljonprogramområde fyller 50 år

Första spadtaget för blivande Salemstaden, mars 1966, i närheten av nuvarande Målarstigen. Kända Salemprofiler är Stig-Axel Westerdahl med spaden, John A Hällgren 3:e från vänster, därefter Lambert Nordwall och längst till höger (skymd) Erik Läck.

______

I lördags firade Salems Hembygdsförening att det var 50 år sedan Salemstaden började byggas. Jag fick nöjet att berätta hur det gick till när förhandlingarna började och besluten fattades, dessutom några personliga minnen. Ola Ansnes, dåvarande arkitekt på Svenska Bostäder, berättade om hur husen planerades. Jan Werkström visade gamla bilder från bygget, Conny Olsson berättade om framtidsplanerna för Salem och kören sjöng.

Vår familj flyttade till Salemstaden 1973 då jag var 15 år. Här följer mitt anförande och några bilder som visades.

Salemstaden 50 år

Scenen är Stockholms-området i slutet av ett gyllene 50-tal som snart skulle övergå i ett ekonomiskt mycket starkt 60-tal. Men det fanns problem. 

(Affisch från Stockholms stads officiella kampanj år 1946.)

Den här affischen är i och för sig från 1946 men gällde även 1960. Man fick stå fem år i bostadskö för att få en bostad, år 1965 var kötiden tio år. Och Stockholm stad byggde. Vällingby stod klart 1954, Farsta 1960, dessutom Bollmora och senare Rinkeby, Tensta, Skärholmen m fl. Men inledningsvis fick inte kommunerna bygga utanför sina egna domäner. År 1959 kom det en lag, ”Lex Bollmora”, som ändrade på förhållandena och Stockholms stad fick bygga i Tyresö.

I Salems kommun var det litet. Här fanns endast 2500 invånare, framför allt i Rönninge. Litenheten symboliseras för mig främst av den minimala kommunorganisationen. Kommunalkontoret hade flyttat från Centralhuset, över järnvägsspåren till Björktorp (den gula villan mittemot Folkets Hus). Senare flyttades kontoret till gamla ålderdomshemmet, d v s nuvarande Föreningsgården vid Salemsvallen och därefter upp till Salems centrum. På kommunkontoret fanns en kommunalkamrer som var högsta tjänsteman. På den här tiden anställde kommunen en kommunalingenjör som inte fick plats i Björktorp, istället hyrde kommunen en HSB-lägenhet på 26 kvm som kontor. Kommunalskatten var 10 kr/skkr (10%), hälften av dagens nivå.

Om det fanns en begränsad kommunorganisation så var det gott om ideellt verkande fritidspolitiker. Bland dem högermannen Emanuel Birke, socialdemokraten Lambert Nordwall, folkpartisten Erik Läck, högermannen Stig-Axel Westerdahl. Det fanns många fler, men detta var den grupp förtroendevalda som var drivande för att bygga Salemstaden. Ett par år senare anställdes kommundirektören John A Hällgren för att ta greppet om kommunens utveckling. John var en legendar som verkligen hade järnkoll på bygget. John skulle senare, 1983, återkomma som kommundirektör när vi blev egen kommun på nytt. Då fick jag samarbeta med John, som var en kommunaltjänsteman av den gamla stammen. Man lärde sig mycket. På en konferens inledde han med att säga att han blivit kommunaltjänsteman innan alla vi andra var födda. Då fick man klart för sig hur landet låg. John var nog den enda kommunala chef som jag hört säga att han ”gav order” om att någonting skulle göras. Idag talar förvaltningscheferna mest om att de i samråd med sina medarbetare kommit överens om att saker och ting ska utföras.

Det finns alltid en risk att man idylliserar i efterhand när man talar om ”salemsandan” men allt tyder på att det var mycket gott samarbete mellan de förtroendevalda på den tiden. Man var pragmatiska och sökte praktiska lösningar. Detta var ju inte konstigt, alla var ju praktiskt taget grannar i lilla Rönninge. Det ska ni veta att även idag är det gott samarbete i praktiska frågor mellan Salems politiker.  

(Skärmklipp från Eniro.se, flygbild från 60-talet med Söderby sjukhus i övre delen av bilden, den sedan den tiden rivna Söderby gård i centrum.)

Mellan Rönninges utmarker och Söderby sjukhus fanns Salems urskog – “Söderbyområdet”. Där fanns bärskogarna och ängarna med frukt- och trädgårdsodlingar. Det gick historier bland Rönningeborna att folk gick vilse, rentav att rövare lurade bland rotvältor och trädrötter. Marken ägdes av Stockholms stad som en del av Bornsjöegendomarna som var i stadens ägo sedan sekelskiftet för att skydda vattenreserven Bornsjön. Som tur var låg Söderbyområdet på rätt sida vattendelaren, så här gick det att bygga. 

Men omvärlden tryckte på, gamla ”riksettan” gick över till att bli motorväg och kallades E4. Det fanns också ett hot, nämligen att Salem inte skulle få vara egen kommun så länge till. Riksdag och regering vill minska antalet kommuner.  Före 1952 fanns det 2500 kommuner, tänk er det. Därefter blev det 1000 kommuner, varav ca 850 kallades ”storkommuner” och ”landskommuner” (tänk er lilla Salem som ”storkommun”) och 133 städer, som vi fick lära oss i mellanstadiet, Stockholm var störst och Marstrand minst. Genom att sikta på ett minsta invånarantal på 8000 skulle antalet kommuner minska ytterligare till 70-talet, ned till knappt 300. 

Rönninge var en idyll men också väldigt litet. I början av 1960-talet blev Salems kommun en del av ”Södertälje kommunblock” som var en framtida indelningsgrund. Det var alltså tänkt att Salem skulle ingå i en väldig koloss bestående av Södertälje stad, Östertälje kommun, Järna, Trosa, Gnesta, Taxinge (nuvarande Nykvarn) och Enhörna kommuner. Det ville inte våra politiker uppleva. 

Emanuel Birke  var en man med visioner. Förutom kommunpolitiker, var han landstingspolitiker men också riksdagsman. Hans vision var att Salem skulle kvarstå som egen kommun. Hans insikt – och flera med honom – var att det måste byggas bostäder för att nå dit, många bostäder. Som riksdagsman hade Emanuel Birke åtskilliga kontakter. Därför påbörjades diskussioner med borgarråden Hjalmar Mehr  och Joakim Garpe i Stockholms stad. De senare är mest kända för rivningarna av Klara och stora delar av Norrmalm på 60-talet. Men de kunde bygga också. 

Alltnog, här började man planera för det som skulle bli Salemstaden. På mindre än ett år hade man nått en överenskommelse så att Salems kommunalfullmäktige på våren 1963 godkände ett stort avtal, konsortialavtal, mellan parterna om att bebygga Söderbyområdet med ca 3000 bostäder under ca fem år. Det blev Sveriges största bostadsprojekt på den här tiden. Ett gemensamt allmännyttigt bostadsföretag bildades, Bostads AB Salem-Stockholm, med 85% ägande från Stockholms sida och 15% från Salem. Här känner man en del kontakt med historien för kring 1990 var jag faktiskt styrelseordförande för det bolaget, innan det avvecklades. Så till de medlemmar av dagens opposition i Salem som lyssnar kan jag meddela att kommunen haft ett allmännyttigt bostadsföretag.

 Salem nyckelroll var att fastställa stadsplanerna, eftersom kommunen hade ”planmonopol”. Det betydde att Salem slutligen fastställde vilka bostäder, gator och vägar som skulle få byggas och var. Stadens bolag AB Svenska Bostäder fick uppdraget att planer och vara ”byggherre”. Bostads AB Salem-Stockholm var byggherre för gator och vägar, som sedan lämnades över till vår kommun, som fick ta hand om driften. Salem betalade skolor och förskolor.

Här är första spadtaget. (Se titelbilden.)

Att de vågade! Att ta beslutet om att utvidga kommunen och femdubbla befolkningen, från 2500 till 12 500. Idag tvekar man ju nästan att ta beslut om att rusta upp simhallen för en del miljoner, men här gällde det att bygga en helt ny kommun. Ja, är det någon gång man önskar sig att få resa med en tidsmaskin så skulle det vara att få sitta med vid de sammanträden nere i Björktorp när man planerade Salemstaden. Var skulle husen ligga? Vilka skulle bo här? Hur skulle gator och vägar gå?

Det fanns två drivkrafter: bostadsbristen och önskan att fortleva som egen kommun. Mina ytliga efterforskningar tyder på att driften att kvarstå som egen kommun som dominerade helt. Alternativet, att bli en perifer kommundel i en kolossal Södertälje storkommun ville salemsborna till varje pris undvika.

Fanns det då ingen opinion emot på hemmaplan? Njaej, det verkar inte så. Rönningeborna sörjde sina bärskogar, men det mesta tyder på att man uppfattade bygget som oundvikligt. Man ska komma ihåg att detta var 60-talet då allting hände. Utvecklingsoptimismen var stor. Bostadsområden växte upp överallt i Storstockholm. Bostadsbristen var säkert allmänt känd. Man fick vänta fem år på att få en bostad år 1960, tio år var väntan i bostadskön 1965.

När sedan utbyggnaden skedde blev den inte helt populär i alla läger. Träden avverkades för att ge plats till bostäder och vägar. De träd som inte togs ned då föll i en dramatisk storm i slutet på 60-talet, som t o m tog med sig några hustak, bl a på Snickarstigen. Men, när det var färdigbyggt törs jag dra slutsatsen att så gott som alla tyckte det blev bra. Inte minst tyckte man om systemet med gång- och cykelvägar separerade från biltrafiken. Salems centrum var också uppskattat.

Och den ”salemanda” som fanns bland politikerna i Rönninge, skulle jag vilja säga byggdes på med en pionjäranda hos alla er som flyttade in, byggde, köpte eller hyrde i Salemstaden. 

Jag har också blivit ombedd att tala om några personliga minnen från den här tiden. Som tidigare sagts flyttade min familj hit 1973. Jag har redan berättat om besöket på Kungsgården som treåring. Ett annat minne är från första skoldagen i klass 9B i Säbyskolan. Det var en mycket nervös 15-åring som stod där på skolgården. Men det gick väldigt snabbt att smälta in i klassen. Redan då – och jag hoppas det inte är någon efterhandskonstruktion – tyckte jag man nästan kunde känna i luften att det var något nytt och fräscht med Salem. Det var något annat än den miljö man kom ifrån och Säbyskolan var en bra skola. 

På lördagar och lov jobbade jag som brevbärare, ”postiljon på deltid” minsann. Då lärde man sig Salemstaden. Särskilt under varma sommardagar med lite post – ingen IKEA-katalog då – kunde man fridfullt cykla på den ”gula faran” (den gula cykeln) och attackera brevlådorna på radhusstigarna i lagom takt. Knogarna tog stryk, jag har hört att vissa brevlådor nu kallas för ett arbetsmiljöproblem, men då skulle posten fram!

Att Salem blev egen kommun på nytt var naturligtvis ett minne för livet. Jag minns den 100 m långa kön utanför Säbyskolans matsal när vi skulle folkomrösta. Som tur var hade valförrättarna bra koll på reglerna och stängde genom att ställa sig sist i kön när tiden var inne för stängning, inte genom att stänga dörrarna. Annars hade vi kanske inte suttit här idag som egen kommun. I den nya kommunen fick jag som 24-åring ta hand om ordförandeskapet i Socialnämnden med bl a äldreomsorgen och barnomsorgen. Alla barnfamiljer som då stod i daghemskö var inte helt förtjusta i att en 24-åring hanterade deras frågor.

Sedan vill jag gärna säga att jag aldrig varit så stolt över Salem som vid kungaparets besök 2009. Vädret var dåligt men salemborna gick ”man ur huse” och stämningen var på topp.

(Mosshagestigen till Timmermansstigen 2014)

För att avrunda:

Jag vill hylla dåtidens Salempolitiker för deras mod och stora framsynthet. De såg till att bygga en kommundel för barnfamiljer där alla kunde finna just sin bostad: villa, kedjehus, radhus eller lägenhet. Man fick bra bostäder för pengarna, mycket tack vare statliga lån och inflation och ränteavdrag.

Våra föregångare som förtroendevalda i Salems tjänst såg till att bygga Salemstaden där nästan alla bodde med markkontakt. Det har berättats för mig att den barnkäre Emanuel Birke var noga med att barnen skulle få goda uppväxtvillkor, att markkontakt. Dåtidens salembor fick förverkliga sin vision. Tyvärr gällde inte det Emanuel Birke som gick bort 1965.

Visst gjorde de rätt. Tänk bara tanken att man väntat med att bygga Salemstaden. Då hade Botkyrka eller Södertälje fått besluta om hur utbyggnaden skulle ske. 

Så, avslutningsvis, ett sentida men varmt tack till er. Ni byggde Sveriges bästa miljonprogramsområde!

_____

Tack till:

Margareta och Anders Lagrelius, Cajsen Englund, Birgitta Westerdahl, Salems Hembygdsförening och Kommunkansliet.

Andra källor:

Salemsboken
Protokoll från Salems kommunalfullmäktige och kommunalnämnd 1962-63

_____

Historik:

1962     Diskussionerna börjar mellan Salems kommun och Stockholms stad.
1963     Konsortialavtal mellan Stockholm stad och Salems kommun fastställs av kommunalfullmäktige i Salem.
1966     Första spadtaget, första inflyttningen i december på Snickarstigen.
1968     Salems centrum invigs, Skyttorpsskolan står klar.
1971      Kungl. Maj:t (regeringen) beslutar att Salems kommun ska sammanläggas med Botkyrka kommun.
1974      Salem sammanläggs med Botkyrka kommun.
1975     De sista bostadsområdena (Hök-, Vråk-, Örn- och Järpstigarna) står klara.
1981     Folkomröstning i hela Botkyrka kommun i frågan om Salem ska bilda egen kommun. I Salem blir det stor majoritet för, i resterande delar av Botkyrka blir det klar majoritet emot. I december beslutar regeringen att Salem och Botkyrka kommuner ska bilda två nya kommuner.
1983     Salem blir åter egen kommun. Projektnamnet på kommundelen ”Salemstaden” ändras till ”Salem”.