Kategori: Samhälle och historia

Elva år som Göteborg – UPPDATERAT SÖNDAG 1 OKT

(www.pexels.com)

Jag har varit med om det som idag stundar i Göteborg. Elva år i rad. Marschen i Salem med de främlingsfientliga under åren 2000-2010 gavs ständigt tillstånd av polisen, liksom motdemonstrationer som innehöll demokratiskt sinnade antirasister, men som alltid fick oönskat sällskap av AFA och extrema vänstergrupper. Resultatet blev att vår kommun ockuperades en dag varje år. Våra kommuninvånare låste sig inne eller reste bort. Demonstranter angrep polisen och vandaliserade. Otäcka, människofientliga tal hölls där man lekte med de juridiska gränserna för ”hets mot folkgrupp”. Jag var där och lyssnade för att kunna ge en bild av hur vi kommuninvånare upplevde vårt öde att bli skådeplats för tillresta yrkesdemonstranter. Elva år i följd. Det var upplevelser jag inte önskar någon att behöva genomlida.

Om demonstrationerna i Göteborg idag 2017 kan jag konstatera att Polisen och rättsväsendet lagt om marschvägar och förkortat tiden för demonstrationen, vilket är en självklarhet. (Det gjorde de i princip aldrig i Salem.) Precis som under vår tid konstaterar jag att Polisen har rätt att neka tillstånd enligt 2 kap 10§ baserat på ”ordning och säkerhet”. Min erfarenhet är att svensk polis vägrar att neka demonstrationstillstånd, oaktat ordning och säkerhet. Snarare ser Polisen demonstrationerna som ett styrkeprov för sin egen organisation. Därför fick vi för någon vecka sedan uppleva att ett antal nazister marscherade med sina symboler och flaggor utan tillstånd och utan att Polisen ingrep.
Jag kan bara hoppas att Polisen klarar uppgiften i Göteborg. Någon ny lagstiftning för att Polisen ska kunna ta reella hänsyn till ordning och säkerhet behövs inte. Däremot behövs en mer verklighetsanpassad analys av de möjligheter som Ordningslagen faktiskt ger.
UPPDATERAT:

Bra jobb av Polisen i Göteborg. Imponerande resursinsats. Också viktigt att marschvägen ändrades o tiden kortades.

Intervjuad i TV 4 i lördags.

Bob Dylan överbryggade distansen

(www.fotolia.com)
(www.fotolia.com)

När barriärer bryts och historien tar sina språng brukar omvärlden stå förundrad och försöka smälta de nya tingens ordning. Det fick vi uppleva när Svenska Akademien för några veckor sedan förkunnade att Bob Dylan tilldelats Nobelpriset i litteratur. Jag gör inte anspråk på att besitta några större kulturella insikter, däremot fascineras jag av olika budskap i tal och skrift. Därför fångade Horace Engdahls fantastiska tal vid prisutdelningen mitt intresse, med den oerhörda kulturella bildning det demonstrerade.

Det visade sig vara omöjligt att locka Bob Dylan till den multimediala ceremonin i Stockholm. Pristagarens distanserade attityd har varit en smula njugg. I Bob Dylans tacktal, som lästes upp av den amerikanska ambassadören Azita Raji, lyfte pristagaren på täckelset och berättade om de frågor han ställt sig själv. ”Är mina låtar litteratur?”, frågade sig poeten, varpå han tackade Svenska Akademien för att ha gett den frågan ”ett underbart svar”, därmed överbryggandes den distans han känt inför denna omvälvande utmärkelse.

”Blowing in the wind”

(Bob Dylan, 1962) (www.lyricsfreaks.com)

”How many roads must a man walk down
Before you can call him a man?
How many seas must a white dove sail
Before she sleeps in the sand?
Yes, how many times must the cannon balls fly
Before they’re forever banned?
The answer my friend is blowin’ in the wind
The answer is blowin’ in the wind.”

Intressant?

Fidel Castro valde diktaturens väg

HDR Amerikanischer grner Oldtimer in Kuba Havanna - Serie 2

Fidel Castros död möter splittrade reaktioner. Från socialdemokrater och vänsterut har bilden av Castro präglats av revolutionsromantik och anti-amerikanism. Men för alla som hyllar demokratins ideal gäller det att tränga bakom den bilden och se de gärningar som Castro tyckte att historien skulle frikänna. Pierre Shori har idag hyllat Castro som en David som ”ville utveckla sitt land”, ”men han fick inte den chansen”. Shoris försök till historiskt frikännande av Castro fångar i dessa ord vänsterns monumentala hyckleri.

ska%cc%88rmklipp-2016-11-26-17-50-15

Castro må ha varit en David, men han fick dock chansen att utveckla livet för sitt folk. Men han valde isolering och fiendskap mot den västliga hemisfär där Cuba rest sig ur havet. Han valde att göra sig beroende av en totalitär stat ett halv jordklot bort, som krävde samma totalitära grepp över det levnadsglada Cuba. Castro valde en socialistisk planekonomi som blockerade alla de gyllene små marknadslyft som en fri ekonomi erbjuder. Castro kunde ha haft modet att styra Cuba mot frihet och demokrati, men valde förtryckets fega väg för att slippa politisk konkurrens. Castro höll sitt folk i bojor.

Castro visade aldrig någon ånger för de vägval han gjorde. Havannas antikvariska bilar må vara vackra reliker från ett glimrande 50-tal. Men de är också en träffande symbol för en genuin diktator. Vänstern kanske tycker att historien frikänner honom, men i mina ögon svek Castro sitt folk i över ett halvt sekel.

Intressant?           Gunnar Hökmark          SvD

Dagen efter -en ändrad världsbild

surprise, 3D rendering, city flag with stars and stripes
(www.fotolia.com)

Igår hoppades jag förnuftet skulle segra hos amerikanska folket. Jag skrev att jag inte hade tillräckliga referensramar för att ta in och förstå attityderna hos de amerikanska väljare som skapat President-elect Donald Trump. Men USA valde Trump. Som många andra nu säger: ”det gäller att förhålla sig till det”.

För mig är det något av en förändrad världsbild som flashat fram genom Brexit i juni och presidentvalet igår. De två nationer som varit ledande kulturella och politiska inspirationskällor under eoner av tid, har nu en annan typ av utstrålning. Det är extremt tråkigt att Storbritannien vänt Europa ryggen. Det är lika bedrövligt när populismen sveper in och knuffar den liberala demokratin i en okänd riktning. Hur ska det demokratiska samtalet föras framöver? Finns det utrymme för den komplexitet politiken alltsom oftast för med sig, eller handlar allt om de enkla budskapens gyllene era?

Två mediala händelser fick mig att lyfta på ögonbrynen det senaste dygnet. SVT sände en intervju med en 60-årig, kvinnlig taxichaufför som drömde om att pensionera sig och ge sig ut med sin man i husbil och upptäcka USA. Kvinnan var frustrerad över att den kommande pensionärstillvaron verkade bli det motsatta, extrajobb för att få ekonomin att gå ihop. Kvinnan sade det inte rent ut, men jag tolkade intervjun som en tydlig signal om att hon stödde Trump. I detta samtal fanns en oerhörd frustration över att levnadsstandarden uppenbarligen gått i baklås, just den frustration som ledde många medel- och arbetarklassväljare att stödja ”den starke mannen” Donald Trump som förväntas förändra ekonomin i grunden.

I kontrast med detta ser jag Trumps segertal med den mest oblyga löfteskarusell med sänkta skatter och ökade utgifter. Ska denne man förändra ekonomin i grunden krävs nog mer än denna kaskad av överbud, i synnerhet som han ska övertyga en återhållsam kongress.

Den andra händelsen var – återigen – vår huvudperson som i något uttalande idag, apropå tonen i valrörelsen, uttryckte att politik var ”dirty bussiness”. Ridå!

Man förväntas nu ta till sig den populistiska reaktionen från ”over there”, omsätta erfarenheterna till det politiska klimatet hemmavid. Man får räta på ryggen, ta in den nya världsbilden och kavla upp ärmarna. Hemmaplanen i ”den lilla världen” känns – som alltid – som en god utgångspunkt.

Jag hoppas förnuftet segrar i USA

common sense, 3D rendering, blue street sign
(www.fotolia.com)

Idag hoppas jag att något slags förnuft ändå segrar. Jag ska erkänna att min politiska referensram inte har tillräcklig räckvidd för att helt och hållet förstå att en politiker som Donald Trump kan bli presidentkandidat, än mindre att han på allvar konkurrerar om segern. Det ligger utanför min förståelse att Republikanska partiet kan förändras så i grunden att han triumferat i primärvalen och på konventet.

De reaktioner som blottas bland Trumpanhängare visar ett politiskt landskap dominerat av fördomar, konspirationsteorier och motvilja mot allt som kan kopplas till det politiska etablissemanget, inte minst Hillary Clinton. Arten och styrkan i den antipatin går inte riktigt att ta in. Men, vi har sett hur populistiska strömningar fick en majoritet britter att välja Brexit framför Europa. Vi ser de enkla lösningarna och fördomsfulla attityderna svepa över vår kontinent, skjutandes rationalitet och nyansering åt sidan. Vi ser indikationer även här hemma.

Jag känner mig betydligt mer spänd än förväntansfull inför valvakan natten till onsdagen. Jag vill inte vakna upp till en värld med osäkerhet. Vi behöver ett starkt USA som leder Västvärlden, försvarar demokratierna och marknadsekonomin. Vi är i behov av stabilitet, inte en nyckfull utrikespolitik som ersätter ”kalla kriget” med kalla kårar. Europa behöver USA:s försvarsgarantier genom NATO, inte något vakuum eller innovativa flirter som öppnar upp och ger maktpolitiskt utrymme för Putins kyliga, geopolitiska kalkyler.

Jag vill tro att det amerikanska folk som kämpade sig till sin självständighet med de mest upphöjda deklarationer historien ditills sett, reste sig från ett förgörande inbördeskrig, övervann isolationism och neutralitet under de bägge världskrigen, som vann det kalla kriget och tagit ansvaret som världsledande makt, jag vill verkligen tro att dessa våra amerikanska vänner väljer en ledare som visar att vår traditionella syn på USA också ger förhoppningar att fortsätta bygga en bättre och säkrare värld och inget annat.

Intressant?

Salemstaden – Sveriges bästa miljonprogramområde fyller 50 år

ska%cc%88rmklipp-2016-10-15-23-27-11
Första spadtaget för blivande Salemstaden, mars 1966, i närheten av nuvarande Målarstigen. Kända Salemprofiler är Stig-Axel Westerdahl med spaden, John A Hällgren 3:e från vänster, därefter Lambert Nordwall och längst till höger (skymd) Erik Läck.

______

I lördags firade Salems Hembygdsförening att det var 50 år sedan Salemstaden började byggas. Jag fick nöjet att berätta hur det gick till när förhandlingarna började och besluten fattades, dessutom några personliga minnen. Ola Ansnes, dåvarande arkitekt på Svenska Bostäder, berättade om hur husen planerades. Jan Werkström visade gamla bilder från bygget, Conny Olsson berättade om framtidsplanerna för Salem och kören sjöng.

Vår familj flyttade till Salemstaden 1973 då jag var 15 år. Här följer mitt anförande och några bilder som visades.

Salemstaden 50 år

Scenen är Stockholms-området i slutet av ett gyllene 50-tal som snart skulle övergå i ett ekonomiskt mycket starkt 60-tal. Men det fanns problem. 

ska%cc%88rmklipp-2016-10-09-18-39-14
(Affisch från Stockholms stads officiella kampanj år 1946.)

Den här affischen är i och för sig från 1946 men gällde även 1960. Man fick stå fem år i bostadskö för att få en bostad, år 1965 var kötiden tio år. Och Stockholm stad byggde. Vällingby stod klart 1954, Farsta 1960, dessutom Bollmora och senare Rinkeby, Tensta, Skärholmen m fl. Men inledningsvis fick inte kommunerna bygga utanför sina egna domäner. År 1959 kom det en lag, ”Lex Bollmora”, som ändrade på förhållandena och Stockholms stad fick bygga i Tyresö.

I Salems kommun var det litet. Här fanns endast 2500 invånare, framför allt i Rönninge. Litenheten symboliseras för mig främst av den minimala kommunorganisationen. Kommunalkontoret hade flyttat från Centralhuset, över järnvägsspåren till Björktorp (den gula villan mittemot Folkets Hus). Senare flyttades kontoret till gamla ålderdomshemmet, d v s nuvarande Föreningsgården vid Salemsvallen och därefter upp till Salems centrum. På kommunkontoret fanns en kommunalkamrer som var högsta tjänsteman. På den här tiden anställde kommunen en kommunalingenjör som inte fick plats i Björktorp, istället hyrde kommunen en HSB-lägenhet på 26 kvm som kontor. Kommunalskatten var 10 kr/skkr (10%), hälften av dagens nivå.

Om det fanns en begränsad kommunorganisation så var det gott om ideellt verkande fritidspolitiker. Bland dem högermannen Emanuel Birke, socialdemokraten Lambert Nordwall, folkpartisten Erik Läck, högermannen Stig-Axel Westerdahl. Det fanns många fler, men detta var den grupp förtroendevalda som var drivande för att bygga Salemstaden. Ett par år senare anställdes kommundirektören John A Hällgren för att ta greppet om kommunens utveckling. John var en legendar som verkligen hade järnkoll på bygget. John skulle senare, 1983, återkomma som kommundirektör när vi blev egen kommun på nytt. Då fick jag samarbeta med John, som var en kommunaltjänsteman av den gamla stammen. Man lärde sig mycket. På en konferens inledde han med att säga att han blivit kommunaltjänsteman innan alla vi andra var födda. Då fick man klart för sig hur landet låg. John var nog den enda kommunala chef som jag hört säga att han ”gav order” om att någonting skulle göras. Idag talar förvaltningscheferna mest om att de i samråd med sina medarbetare kommit överens om att saker och ting ska utföras.

Det finns alltid en risk att man idylliserar i efterhand när man talar om ”salemsandan” men allt tyder på att det var mycket gott samarbete mellan de förtroendevalda på den tiden. Man var pragmatiska och sökte praktiska lösningar. Detta var ju inte konstigt, alla var ju praktiskt taget grannar i lilla Rönninge. Det ska ni veta att även idag är det gott samarbete i praktiska frågor mellan Salems politiker.  

ska%cc%88rmklipp-2016-10-11-23-20-50
(Skärmklipp från Eniro.se, flygbild från 60-talet med Söderby sjukhus i övre delen av bilden, den sedan den tiden rivna Söderby gård i centrum.)

Mellan Rönninges utmarker och Söderby sjukhus fanns Salems urskog – “Söderbyområdet”. Där fanns bärskogarna och ängarna med frukt- och trädgårdsodlingar. Det gick historier bland Rönningeborna att folk gick vilse, rentav att rövare lurade bland rotvältor och trädrötter. Marken ägdes av Stockholms stad som en del av Bornsjöegendomarna som var i stadens ägo sedan sekelskiftet för att skydda vattenreserven Bornsjön. Som tur var låg Söderbyområdet på rätt sida vattendelaren, så här gick det att bygga. 

Men omvärlden tryckte på, gamla ”riksettan” gick över till att bli motorväg och kallades E4. Det fanns också ett hot, nämligen att Salem inte skulle få vara egen kommun så länge till. Riksdag och regering vill minska antalet kommuner.  Före 1952 fanns det 2500 kommuner, tänk er det. Därefter blev det 1000 kommuner, varav ca 850 kallades ”storkommuner” och ”landskommuner” (tänk er lilla Salem som ”storkommun”) och 133 städer, som vi fick lära oss i mellanstadiet, Stockholm var störst och Marstrand minst. Genom att sikta på ett minsta invånarantal på 8000 skulle antalet kommuner minska ytterligare till 70-talet, ned till knappt 300. 

ska%cc%88rmklipp-2016-10-16-22-09-51

Rönninge var en idyll men också väldigt litet. I början av 1960-talet blev Salems kommun en del av ”Södertälje kommunblock” som var en framtida indelningsgrund. Det var alltså tänkt att Salem skulle ingå i en väldig koloss bestående av Södertälje stad, Östertälje kommun, Järna, Trosa, Gnesta, Taxinge (nuvarande Nykvarn) och Enhörna kommuner. Det ville inte våra politiker uppleva. 

Emanuel Birke  var en man med visioner. Förutom kommunpolitiker, var han landstingspolitiker men också riksdagsman. Hans vision var att Salem skulle kvarstå som egen kommun. Hans insikt – och flera med honom – var att det måste byggas bostäder för att nå dit, många bostäder. Som riksdagsman hade Emanuel Birke åtskilliga kontakter. Därför påbörjades diskussioner med borgarråden Hjalmar Mehr  och Joakim Garpe i Stockholms stad. De senare är mest kända för rivningarna av Klara och stora delar av Norrmalm på 60-talet. Men de kunde bygga också. 

Alltnog, här började man planera för det som skulle bli Salemstaden. På mindre än ett år hade man nått en överenskommelse så att Salems kommunalfullmäktige på våren 1963 godkände ett stort avtal, konsortialavtal, mellan parterna om att bebygga Söderbyområdet med ca 3000 bostäder under ca fem år. Det blev Sveriges största bostadsprojekt på den här tiden. Ett gemensamt allmännyttigt bostadsföretag bildades, Bostads AB Salem-Stockholm, med 85% ägande från Stockholms sida och 15% från Salem. Här känner man en del kontakt med historien för kring 1990 var jag faktiskt styrelseordförande för det bolaget, innan det avvecklades. Så till de medlemmar av dagens opposition i Salem som lyssnar kan jag meddela att kommunen haft ett allmännyttigt bostadsföretag.

ska%cc%88rmklipp-2016-10-16-22-12-07

 Salem nyckelroll var att fastställa stadsplanerna, eftersom kommunen hade ”planmonopol”. Det betydde att Salem slutligen fastställde vilka bostäder, gator och vägar som skulle få byggas och var. Stadens bolag AB Svenska Bostäder fick uppdraget att planer och vara ”byggherre”. Bostads AB Salem-Stockholm var byggherre för gator och vägar, som sedan lämnades över till vår kommun, som fick ta hand om driften. Salem betalade skolor och förskolor.

Här är första spadtaget. (Se titelbilden.)

Att de vågade! Att ta beslutet om att utvidga kommunen och femdubbla befolkningen, från 2500 till 12 500. Idag tvekar man ju nästan att ta beslut om att rusta upp simhallen för en del miljoner, men här gällde det att bygga en helt ny kommun. Ja, är det någon gång man önskar sig att få resa med en tidsmaskin så skulle det vara att få sitta med vid de sammanträden nere i Björktorp när man planerade Salemstaden. Var skulle husen ligga? Vilka skulle bo här? Hur skulle gator och vägar gå?

Det fanns två drivkrafter: bostadsbristen och önskan att fortleva som egen kommun. Mina ytliga efterforskningar tyder på att driften att kvarstå som egen kommun som dominerade helt. Alternativet, att bli en perifer kommundel i en kolossal Södertälje storkommun ville salemsborna till varje pris undvika.

ska%cc%88rmklipp-2016-10-16-22-14-37

Fanns det då ingen opinion emot på hemmaplan? Njaej, det verkar inte så. Rönningeborna sörjde sina bärskogar, men det mesta tyder på att man uppfattade bygget som oundvikligt. Man ska komma ihåg att detta var 60-talet då allting hände. Utvecklingsoptimismen var stor. Bostadsområden växte upp överallt i Storstockholm. Bostadsbristen var säkert allmänt känd. Man fick vänta fem år på att få en bostad år 1960, tio år var väntan i bostadskön 1965.

När sedan utbyggnaden skedde blev den inte helt populär i alla läger. Träden avverkades för att ge plats till bostäder och vägar. De träd som inte togs ned då föll i en dramatisk storm i slutet på 60-talet, som t o m tog med sig några hustak, bl a på Snickarstigen. Men, när det var färdigbyggt törs jag dra slutsatsen att så gott som alla tyckte det blev bra. Inte minst tyckte man om systemet med gång- och cykelvägar separerade från biltrafiken. Salems centrum var också uppskattat.

Och den ”salemanda” som fanns bland politikerna i Rönninge, skulle jag vilja säga byggdes på med en pionjäranda hos alla er som flyttade in, byggde, köpte eller hyrde i Salemstaden. 

Jag har också blivit ombedd att tala om några personliga minnen från den här tiden. Som tidigare sagts flyttade min familj hit 1973. Jag har redan berättat om besöket på Kungsgården som treåring. Ett annat minne är från första skoldagen i klass 9B i Säbyskolan. Det var en mycket nervös 15-åring som stod där på skolgården. Men det gick väldigt snabbt att smälta in i klassen. Redan då – och jag hoppas det inte är någon efterhandskonstruktion – tyckte jag man nästan kunde känna i luften att det var något nytt och fräscht med Salem. Det var något annat än den miljö man kom ifrån och Säbyskolan var en bra skola. 

På lördagar och lov jobbade jag som brevbärare, ”postiljon på deltid” minsann. Då lärde man sig Salemstaden. Särskilt under varma sommardagar med lite post – ingen IKEA-katalog då – kunde man fridfullt cykla på den ”gula faran” (den gula cykeln) och attackera brevlådorna på radhusstigarna i lagom takt. Knogarna tog stryk, jag har hört att vissa brevlådor nu kallas för ett arbetsmiljöproblem, men då skulle posten fram!

Att Salem blev egen kommun på nytt var naturligtvis ett minne för livet. Jag minns den 100 m långa kön utanför Säbyskolans matsal när vi skulle folkomrösta. Som tur var hade valförrättarna bra koll på reglerna och stängde genom att ställa sig sist i kön när tiden var inne för stängning, inte genom att stänga dörrarna. Annars hade vi kanske inte suttit här idag som egen kommun. I den nya kommunen fick jag som 24-åring ta hand om ordförandeskapet i Socialnämnden med bl a äldreomsorgen och barnomsorgen. Alla barnfamiljer som då stod i daghemskö var inte helt förtjusta i att en 24-åring hanterade deras frågor.

Sedan vill jag gärna säga att jag aldrig varit så stolt över Salem som vid kungaparets besök 2009. Vädret var dåligt men salemborna gick ”man ur huse” och stämningen var på topp.

1404flygma%cc%8alarstigen
(Mosshagestigen till Timmermansstigen 2014)

För att avrunda:

Jag vill hylla dåtidens Salempolitiker för deras mod och stora framsynthet. De såg till att bygga en kommundel för barnfamiljer där alla kunde finna just sin bostad: villa, kedjehus, radhus eller lägenhet. Man fick bra bostäder för pengarna, mycket tack vare statliga lån och inflation och ränteavdrag.

Våra föregångare som förtroendevalda i Salems tjänst såg till att bygga Salemstaden där nästan alla bodde med markkontakt. Det har berättats för mig att den barnkäre Emanuel Birke var noga med att barnen skulle få goda uppväxtvillkor, att markkontakt. Dåtidens salembor fick förverkliga sin vision. Tyvärr gällde inte det Emanuel Birke som gick bort 1965.

Visst gjorde de rätt. Tänk bara tanken att man väntat med att bygga Salemstaden. Då hade Botkyrka eller Södertälje fått besluta om hur utbyggnaden skulle ske. 

Så, avslutningsvis, ett sentida men varmt tack till er. Ni byggde Sveriges bästa miljonprogramsområde!

_____

Tack till:

Margareta och Anders Lagrelius, Cajsen Englund, Birgitta Westerdahl, Salems Hembygdsförening och Kommunkansliet.

Andra källor:

Salemsboken
Protokoll från Salems kommunalfullmäktige och kommunalnämnd 1962-63

_____

Historik:

1962     Diskussionerna börjar mellan Salems kommun och Stockholms stad.
1963     Konsortialavtal mellan Stockholm stad och Salems kommun fastställs av kommunalfullmäktige i Salem.
1966     Första spadtaget, första inflyttningen i december på Snickarstigen.
1968     Salems centrum invigs, Skyttorpsskolan står klar.
1971      Kungl. Maj:t (regeringen) beslutar att Salems kommun ska sammanläggas med Botkyrka kommun.
1974      Salem sammanläggs med Botkyrka kommun.
1975     De sista bostadsområdena (Hök-, Vråk-, Örn- och Järpstigarna) står klara.
1981     Folkomröstning i hela Botkyrka kommun i frågan om Salem ska bilda egen kommun. I Salem blir det stor majoritet för, i resterande delar av Botkyrka blir det klar majoritet emot. I december beslutar regeringen att Salem och Botkyrka kommuner ska bilda två nya kommuner.
1983     Salem blir åter egen kommun. Projektnamnet på kommundelen ”Salemstaden” ändras till ”Salem”.

Jag glömmer inte 11 september

American flag pattern awareness ribbon color splashed on human hand grunge background: United states of america public holiday USA national day, nationalism raising US nation support campaign concept
(www.fotolia.com)

Elfte september 2001 var till stora delar en vanlig dag i kommunalhuset. På eftermiddagen kom ryktena om att ett flygplan kraschat in i World Trade Center. Svenska TV-media tolkade först nyheten som en olycka. Men när den grymma verkligheten framträdde var man som absorberad av det TV:n förmedlade. Den oerhörda katastrofen, värre än på film, utspelades framför ögonen på oss, vi som satt på bekvämt avstånd. Man tänkte terrorangrepp, men hur omfattande? Skulle hela USA:s ledning slås ut? Skulle stora delar av New York och Washington raderas ut? Fanns det kärnvapen? Jag minns att jag upplevde nyheten om det fjärde planet som kraschat i Pennsylvania som en form av lättnad, makabert nog.

Sedan sjönk bilderna in. Boeingplanen som flyger rätt in och nästan klyver skyskraporna. Människor som kastar sig ut i panik mot en säker död efter några hundra meters fritt fram i outhärdlig dödsångest. De väldiga byggnaderna som rasar ihop, ett efter ett, i kvävande dammoln som tränger fram genom gatorna i södra Manhattans krigszon. De ymniga strömmarna av New York-bor som flyr Manhattan över de stora broarna över Hudson och East river. Vi som upplever världens nyheter framför TV:n och datorn har nog knappast sett något värre.

Jag glömmer inte dessa händelser. Jag kommer också att minnas bilderna på brandmannen som i full mundering och med fast blick in i kameran var på väg upp i World Trade Centers trappor när alla andra var på väg ner. Var han på väg mot sin egen undergång? Jag vill också komma ihåg bilderna på överlevande som kom hostande och medtagna, stapplande ut från dammolnet. ”I’m still here guys!” Dessa fega terrordåd mot ett öppet och välkomnande USA, som var ett föredöme med religions- och yttrandefrihet, tog livet av över 3000 människor, fler än Pearl Harbour. Vi ska inte förtränga dessa händelser. Vi måste vara beredda att bekämpa terrorism där den kan uppträda. Offren den 11 september ska inte ha dött förgäves.

Politicos artikel om president Bush’s färd i ”Air Force One” 11/9
SvD:s minnesreportage

Intressant?