Etikett: historia

Salemstaden – Sveriges bästa miljonprogramområde fyller 50 år

ska%cc%88rmklipp-2016-10-15-23-27-11
Första spadtaget för blivande Salemstaden, mars 1966, i närheten av nuvarande Målarstigen. Kända Salemprofiler är Stig-Axel Westerdahl med spaden, John A Hällgren 3:e från vänster, därefter Lambert Nordwall och längst till höger (skymd) Erik Läck.

______

I lördags firade Salems Hembygdsförening att det var 50 år sedan Salemstaden började byggas. Jag fick nöjet att berätta hur det gick till när förhandlingarna började och besluten fattades, dessutom några personliga minnen. Ola Ansnes, dåvarande arkitekt på Svenska Bostäder, berättade om hur husen planerades. Jan Werkström visade gamla bilder från bygget, Conny Olsson berättade om framtidsplanerna för Salem och kören sjöng.

Vår familj flyttade till Salemstaden 1973 då jag var 15 år. Här följer mitt anförande och några bilder som visades.

Salemstaden 50 år

Scenen är Stockholms-området i slutet av ett gyllene 50-tal som snart skulle övergå i ett ekonomiskt mycket starkt 60-tal. Men det fanns problem. 

ska%cc%88rmklipp-2016-10-09-18-39-14
(Affisch från Stockholms stads officiella kampanj år 1946.)

Den här affischen är i och för sig från 1946 men gällde även 1960. Man fick stå fem år i bostadskö för att få en bostad, år 1965 var kötiden tio år. Och Stockholm stad byggde. Vällingby stod klart 1954, Farsta 1960, dessutom Bollmora och senare Rinkeby, Tensta, Skärholmen m fl. Men inledningsvis fick inte kommunerna bygga utanför sina egna domäner. År 1959 kom det en lag, ”Lex Bollmora”, som ändrade på förhållandena och Stockholms stad fick bygga i Tyresö.

I Salems kommun var det litet. Här fanns endast 2500 invånare, framför allt i Rönninge. Litenheten symboliseras för mig främst av den minimala kommunorganisationen. Kommunalkontoret hade flyttat från Centralhuset, över järnvägsspåren till Björktorp (den gula villan mittemot Folkets Hus). Senare flyttades kontoret till gamla ålderdomshemmet, d v s nuvarande Föreningsgården vid Salemsvallen och därefter upp till Salems centrum. På kommunkontoret fanns en kommunalkamrer som var högsta tjänsteman. På den här tiden anställde kommunen en kommunalingenjör som inte fick plats i Björktorp, istället hyrde kommunen en HSB-lägenhet på 26 kvm som kontor. Kommunalskatten var 10 kr/skkr (10%), hälften av dagens nivå.

Om det fanns en begränsad kommunorganisation så var det gott om ideellt verkande fritidspolitiker. Bland dem högermannen Emanuel Birke, socialdemokraten Lambert Nordwall, folkpartisten Erik Läck, högermannen Stig-Axel Westerdahl. Det fanns många fler, men detta var den grupp förtroendevalda som var drivande för att bygga Salemstaden. Ett par år senare anställdes kommundirektören John A Hällgren för att ta greppet om kommunens utveckling. John var en legendar som verkligen hade järnkoll på bygget. John skulle senare, 1983, återkomma som kommundirektör när vi blev egen kommun på nytt. Då fick jag samarbeta med John, som var en kommunaltjänsteman av den gamla stammen. Man lärde sig mycket. På en konferens inledde han med att säga att han blivit kommunaltjänsteman innan alla vi andra var födda. Då fick man klart för sig hur landet låg. John var nog den enda kommunala chef som jag hört säga att han ”gav order” om att någonting skulle göras. Idag talar förvaltningscheferna mest om att de i samråd med sina medarbetare kommit överens om att saker och ting ska utföras.

Det finns alltid en risk att man idylliserar i efterhand när man talar om ”salemsandan” men allt tyder på att det var mycket gott samarbete mellan de förtroendevalda på den tiden. Man var pragmatiska och sökte praktiska lösningar. Detta var ju inte konstigt, alla var ju praktiskt taget grannar i lilla Rönninge. Det ska ni veta att även idag är det gott samarbete i praktiska frågor mellan Salems politiker.  

ska%cc%88rmklipp-2016-10-11-23-20-50
(Skärmklipp från Eniro.se, flygbild från 60-talet med Söderby sjukhus i övre delen av bilden, den sedan den tiden rivna Söderby gård i centrum.)

Mellan Rönninges utmarker och Söderby sjukhus fanns Salems urskog – “Söderbyområdet”. Där fanns bärskogarna och ängarna med frukt- och trädgårdsodlingar. Det gick historier bland Rönningeborna att folk gick vilse, rentav att rövare lurade bland rotvältor och trädrötter. Marken ägdes av Stockholms stad som en del av Bornsjöegendomarna som var i stadens ägo sedan sekelskiftet för att skydda vattenreserven Bornsjön. Som tur var låg Söderbyområdet på rätt sida vattendelaren, så här gick det att bygga. 

Men omvärlden tryckte på, gamla ”riksettan” gick över till att bli motorväg och kallades E4. Det fanns också ett hot, nämligen att Salem inte skulle få vara egen kommun så länge till. Riksdag och regering vill minska antalet kommuner.  Före 1952 fanns det 2500 kommuner, tänk er det. Därefter blev det 1000 kommuner, varav ca 850 kallades ”storkommuner” och ”landskommuner” (tänk er lilla Salem som ”storkommun”) och 133 städer, som vi fick lära oss i mellanstadiet, Stockholm var störst och Marstrand minst. Genom att sikta på ett minsta invånarantal på 8000 skulle antalet kommuner minska ytterligare till 70-talet, ned till knappt 300. 

ska%cc%88rmklipp-2016-10-16-22-09-51

Rönninge var en idyll men också väldigt litet. I början av 1960-talet blev Salems kommun en del av ”Södertälje kommunblock” som var en framtida indelningsgrund. Det var alltså tänkt att Salem skulle ingå i en väldig koloss bestående av Södertälje stad, Östertälje kommun, Järna, Trosa, Gnesta, Taxinge (nuvarande Nykvarn) och Enhörna kommuner. Det ville inte våra politiker uppleva. 

Emanuel Birke  var en man med visioner. Förutom kommunpolitiker, var han landstingspolitiker men också riksdagsman. Hans vision var att Salem skulle kvarstå som egen kommun. Hans insikt – och flera med honom – var att det måste byggas bostäder för att nå dit, många bostäder. Som riksdagsman hade Emanuel Birke åtskilliga kontakter. Därför påbörjades diskussioner med borgarråden Hjalmar Mehr  och Joakim Garpe i Stockholms stad. De senare är mest kända för rivningarna av Klara och stora delar av Norrmalm på 60-talet. Men de kunde bygga också. 

Alltnog, här började man planera för det som skulle bli Salemstaden. På mindre än ett år hade man nått en överenskommelse så att Salems kommunalfullmäktige på våren 1963 godkände ett stort avtal, konsortialavtal, mellan parterna om att bebygga Söderbyområdet med ca 3000 bostäder under ca fem år. Det blev Sveriges största bostadsprojekt på den här tiden. Ett gemensamt allmännyttigt bostadsföretag bildades, Bostads AB Salem-Stockholm, med 85% ägande från Stockholms sida och 15% från Salem. Här känner man en del kontakt med historien för kring 1990 var jag faktiskt styrelseordförande för det bolaget, innan det avvecklades. Så till de medlemmar av dagens opposition i Salem som lyssnar kan jag meddela att kommunen haft ett allmännyttigt bostadsföretag.

ska%cc%88rmklipp-2016-10-16-22-12-07

 Salem nyckelroll var att fastställa stadsplanerna, eftersom kommunen hade ”planmonopol”. Det betydde att Salem slutligen fastställde vilka bostäder, gator och vägar som skulle få byggas och var. Stadens bolag AB Svenska Bostäder fick uppdraget att planer och vara ”byggherre”. Bostads AB Salem-Stockholm var byggherre för gator och vägar, som sedan lämnades över till vår kommun, som fick ta hand om driften. Salem betalade skolor och förskolor.

Här är första spadtaget. (Se titelbilden.)

Att de vågade! Att ta beslutet om att utvidga kommunen och femdubbla befolkningen, från 2500 till 12 500. Idag tvekar man ju nästan att ta beslut om att rusta upp simhallen för en del miljoner, men här gällde det att bygga en helt ny kommun. Ja, är det någon gång man önskar sig att få resa med en tidsmaskin så skulle det vara att få sitta med vid de sammanträden nere i Björktorp när man planerade Salemstaden. Var skulle husen ligga? Vilka skulle bo här? Hur skulle gator och vägar gå?

Det fanns två drivkrafter: bostadsbristen och önskan att fortleva som egen kommun. Mina ytliga efterforskningar tyder på att driften att kvarstå som egen kommun som dominerade helt. Alternativet, att bli en perifer kommundel i en kolossal Södertälje storkommun ville salemsborna till varje pris undvika.

ska%cc%88rmklipp-2016-10-16-22-14-37

Fanns det då ingen opinion emot på hemmaplan? Njaej, det verkar inte så. Rönningeborna sörjde sina bärskogar, men det mesta tyder på att man uppfattade bygget som oundvikligt. Man ska komma ihåg att detta var 60-talet då allting hände. Utvecklingsoptimismen var stor. Bostadsområden växte upp överallt i Storstockholm. Bostadsbristen var säkert allmänt känd. Man fick vänta fem år på att få en bostad år 1960, tio år var väntan i bostadskön 1965.

När sedan utbyggnaden skedde blev den inte helt populär i alla läger. Träden avverkades för att ge plats till bostäder och vägar. De träd som inte togs ned då föll i en dramatisk storm i slutet på 60-talet, som t o m tog med sig några hustak, bl a på Snickarstigen. Men, när det var färdigbyggt törs jag dra slutsatsen att så gott som alla tyckte det blev bra. Inte minst tyckte man om systemet med gång- och cykelvägar separerade från biltrafiken. Salems centrum var också uppskattat.

Och den ”salemanda” som fanns bland politikerna i Rönninge, skulle jag vilja säga byggdes på med en pionjäranda hos alla er som flyttade in, byggde, köpte eller hyrde i Salemstaden. 

Jag har också blivit ombedd att tala om några personliga minnen från den här tiden. Som tidigare sagts flyttade min familj hit 1973. Jag har redan berättat om besöket på Kungsgården som treåring. Ett annat minne är från första skoldagen i klass 9B i Säbyskolan. Det var en mycket nervös 15-åring som stod där på skolgården. Men det gick väldigt snabbt att smälta in i klassen. Redan då – och jag hoppas det inte är någon efterhandskonstruktion – tyckte jag man nästan kunde känna i luften att det var något nytt och fräscht med Salem. Det var något annat än den miljö man kom ifrån och Säbyskolan var en bra skola. 

På lördagar och lov jobbade jag som brevbärare, ”postiljon på deltid” minsann. Då lärde man sig Salemstaden. Särskilt under varma sommardagar med lite post – ingen IKEA-katalog då – kunde man fridfullt cykla på den ”gula faran” (den gula cykeln) och attackera brevlådorna på radhusstigarna i lagom takt. Knogarna tog stryk, jag har hört att vissa brevlådor nu kallas för ett arbetsmiljöproblem, men då skulle posten fram!

Att Salem blev egen kommun på nytt var naturligtvis ett minne för livet. Jag minns den 100 m långa kön utanför Säbyskolans matsal när vi skulle folkomrösta. Som tur var hade valförrättarna bra koll på reglerna och stängde genom att ställa sig sist i kön när tiden var inne för stängning, inte genom att stänga dörrarna. Annars hade vi kanske inte suttit här idag som egen kommun. I den nya kommunen fick jag som 24-åring ta hand om ordförandeskapet i Socialnämnden med bl a äldreomsorgen och barnomsorgen. Alla barnfamiljer som då stod i daghemskö var inte helt förtjusta i att en 24-åring hanterade deras frågor.

Sedan vill jag gärna säga att jag aldrig varit så stolt över Salem som vid kungaparets besök 2009. Vädret var dåligt men salemborna gick ”man ur huse” och stämningen var på topp.

1404flygma%cc%8alarstigen
(Mosshagestigen till Timmermansstigen 2014)

För att avrunda:

Jag vill hylla dåtidens Salempolitiker för deras mod och stora framsynthet. De såg till att bygga en kommundel för barnfamiljer där alla kunde finna just sin bostad: villa, kedjehus, radhus eller lägenhet. Man fick bra bostäder för pengarna, mycket tack vare statliga lån och inflation och ränteavdrag.

Våra föregångare som förtroendevalda i Salems tjänst såg till att bygga Salemstaden där nästan alla bodde med markkontakt. Det har berättats för mig att den barnkäre Emanuel Birke var noga med att barnen skulle få goda uppväxtvillkor, att markkontakt. Dåtidens salembor fick förverkliga sin vision. Tyvärr gällde inte det Emanuel Birke som gick bort 1965.

Visst gjorde de rätt. Tänk bara tanken att man väntat med att bygga Salemstaden. Då hade Botkyrka eller Södertälje fått besluta om hur utbyggnaden skulle ske. 

Så, avslutningsvis, ett sentida men varmt tack till er. Ni byggde Sveriges bästa miljonprogramsområde!

_____

Tack till:

Margareta och Anders Lagrelius, Cajsen Englund, Birgitta Westerdahl, Salems Hembygdsförening och Kommunkansliet.

Andra källor:

Salemsboken
Protokoll från Salems kommunalfullmäktige och kommunalnämnd 1962-63

_____

Historik:

1962     Diskussionerna börjar mellan Salems kommun och Stockholms stad.
1963     Konsortialavtal mellan Stockholm stad och Salems kommun fastställs av kommunalfullmäktige i Salem.
1966     Första spadtaget, första inflyttningen i december på Snickarstigen.
1968     Salems centrum invigs, Skyttorpsskolan står klar.
1971      Kungl. Maj:t (regeringen) beslutar att Salems kommun ska sammanläggas med Botkyrka kommun.
1974      Salem sammanläggs med Botkyrka kommun.
1975     De sista bostadsområdena (Hök-, Vråk-, Örn- och Järpstigarna) står klara.
1981     Folkomröstning i hela Botkyrka kommun i frågan om Salem ska bilda egen kommun. I Salem blir det stor majoritet för, i resterande delar av Botkyrka blir det klar majoritet emot. I december beslutar regeringen att Salem och Botkyrka kommuner ska bilda två nya kommuner.
1983     Salem blir åter egen kommun. Projektnamnet på kommundelen ”Salemstaden” ändras till ”Salem”.

Nationaldagen 2016 – Tidsmaskinen i Salem

Richard Broberg Band i Säbylunden, 6 juni 2016
Richard Broberg Band i Säbylunden, 6 juni 2016

Idag fick jag privilegiet att hålla högtidstalet när vi firade nationaldagen. På begäran talade jag om ”Salem – från 50 år sedan” eftersom kommundelen med det dåvarande namnet Salemstaden började byggas 1966. Då var jag åtta år och gick i 2:an i Skogås, men vi flyttade hit 1973.

I mitt tal berättade jag om hur Salem såg ut på den tiden, om ”tidsmaskinen” i Eniro.se där man kan försjunka i svartvita flygfoton från det Sverige som en gång var. Jag försökte mig också på några glimtar av hur jag upplevde Salem på 1970-talet, som 15-åring och som extrajobbande brevbärare. ”Allt kändes så nytt och det var en känsla som jag tror delades av många”, var en tanke. Talet avslutades med en maning om att välkomna nyanlända på samma fina sätt som vi själva upplevde mottagandet, vi som flyttade hit och blev goda grannar i Salem.

Ett stort tack till alla musiker, sångare och arrangörer för en trevlig nationaldag!

Läs talet här:       Tal 6 juni

Intressant?

Gettysburg – vändpunkten i en nationell tragedi

Monument (Pennsylvanias 72 frivilligregemente) vid The Angle, Cemetery Ridge, där Pickett's charge ägde rum.
.Monument (Pennsylvanias 72 frivilligregemente) vid The Angle, Cemetery Ridge, där ”Pickett’s charge” träffade.

 

Kring den lilla staden Gettysburg i Pennsylvania står tusentals monument. Statyer, stenstoder och landmärken formar hågkomsten av det stora slaget i amerikanska inbördeskriget – The Civil war – som varade i tre dagar, 1-3 juli 1863. Den unga amerikanska nationen hade alltsedan sin födelse (”four score years ago” med Lincolns ord, 80 år) slitits i låsningar om slaveriets vara eller icke vara. Som livs levande i vårt välståndssamhälle år 2015 kan det vara lätt att skaka på huvudet åt att slaveri över huvud taget existerat, men då var detta förtryck en stark beståndsdel i Söderns ekonomi, därtill ekonomiskt och socialt integrerat med ”Southerns way of life”. Ett sätt att leva som Södern var berett att gå i krig för, ett inbördeskrig där broder kunde ställas mot broder.

Då, sommaren 1863, såg Sydstaterna sin chans att vinna kriget och tvinga fram en fred med den starkare nordsidan som skulle göra det möjligt att leva vidare. Sydstaternas general Robert E Lee segrat i nästan alla fältslagen på ostkusten, i Virginia och Maryland. Men kriget tärde på Sydstaternas fåtaliga resurser och Nordsidan kunde fylla på tack vare större befolkning och avsevärt högre industrikapacitet. Sydstaterna hoppades på erkännande och kanske hjälp från Storbritannien och Frankrike, men då krävdes ett avgörande. General Lee planerade för ett sådan utslagsgivande offensiv genom att invadera Pennsylvania och hota Washington i ryggen (se karta här).

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Luftkonditionerad guidebuss vid Cemetery Ridge.

General Lees ”Army of Northern Virginia” dolde framgångsrikt sin uppmarsch bakom Blue Ridge Mountains i väster och spridde sig i södra Pennsylvania. Unionssidans ”Army of the Potomac”, som återigen bytte befälhavare, var spridd på avstånd, men kände av Lees närvaro. Gettysburg blev ett strategiskt mål för Lee då inte mindre än elva landsvägar sammanstrålade där. Unionsarméns kavallerispanare förekom dock Lee och besatte det nordvästra närområdet. För Lee stod det klart att här kunde han få till stånd sitt avgörande mot Unionsarmén. Chefen för kavallerispanarna, general Buford, bet sig fast och sände bud på förstärkningar för att Unionsarmén skulle kunna ta den höglänta terrängen på södra och östra sidan staden och där stå emot det angrepp han visste skulle komma från general Lee. Så rusade två stora arméer emot varandra i ett slag som måste ha känts som en nationell ödestimma. (Se karta över första dagens strider här.)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Utsikt mot sydväst från Little Round Top mot Devils Den.

Unionsarmén nyutnämnde befälhavare, general Meade, var oerhört medveten om den legendariska Robert E Lees förmåga som fältherre för Sydsidan. General Meade valde en försvarsstrid, medveten om att det var Lee som måste framkalla ett avgörande. Samtidigt var han pressad från Washington att nå en seger. En reträtt skulle innebära ett avgörande hot mot Washington. Unionsarméns ställningar ”on the highgrounds” var fördelaktiga. Landskapet bjuder på kullar på kanske 30 m i söder, sedan öppna slätter vid Cemetery Hill och skogsklädda höjder vid Culp’s Hill på nordsidans högerflank. Det är välkänt att unionsarméns linjer påminde om en omvänd metkrok, med översta änden svängandes till högerflanken österut/söderut vid Culp’s Hill.  I centrum låg Cemetery Hill och i söder slutade vänsterflanken vid Little Round Top. Slagfältet är stort, men inte vidsträckt. Nordsidan hade en stor fördel av att kunna ”arbeta på de inre linjerna”, d v s de hade nära att skicka förstärkningar när något frontavsnitt var hotat. Men när man kör omkring i området är det också slående att deras ställningar inte var särskilt djupa, brast det någonstans skulle det kunna få ödesdigra följder.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Monument över Pennsylvanias 83:e infanteriregemente, vid Little Round Top.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Platsen på Little Round Top för regimentet 20th Maines ihärdiga försvar.

General Lee satsade omedelbart på ett avgörande genom att norrifrån pressa bort Unionsarmén från själva staden. Det lyckades, men norrsidan förskansade sig på höjderna omedelbart söder om staden. På Gettysburg Hotel vid stora torget finns målningar som visar ridande Unionsstyrkor på skyndsam reträtt genom staden. Inför andra dagen drog Lee upp planer för anfall på båda flankerna. I norr och på högerflanken var de återigen nära att driva Unionsarmén från sina ställningar, men räckte inte riktigt till. Samtidigt beordrade Lee general Longstreet att anfalla Unionsarméns vänsterflank, söderut vid Little Round Top och Peach Orchard. Unionsarméns desperata kamp för att hålla Little Round Top, där fronten tog slut, är legendariskt. Höjden angreps bl a av sydtrupper från Alabama, som fått ett monument där deras anfall tog sin utgångspunkt. Little Round Top var från början obesatt, men fick snabbt sitt försvar genom rådiga ingripanden, precis innan soldaterna från Alabama klev på uppåt. Striderna var oerhört hårda och regementet ”The tenacious 20th Maines” har fått symbolisera Nordsidans insatser i Gettysburg genom sin kamp för att hålla ”the end of the Line”. När inget annat återstod gick de till bajonettanfall mot de anfallande sydsoldaterna från Alabama. Sydsidan var framgångsrik på andra avsnitt, men kunde inte bryta igenom unionsställningarna. (Se karta över andra dagens strider här.)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Cemetery Ridge mot söder från ”The Angle”.

Inför den tredje dagen kunde Lee konstatera att The Army of the Northern Virginia anfallit ihärdigt på de båda flankerna, återstod att pröva ett frontalt anfall i centern. Lee kastade in omkring 15 000 utvilade soldater, huvudsakligen från Virginia, under general Pickett i det som blivit omtalat som ”Picketts charge”. Efter massiv artilleribeskjutning och duell med unionsarméns batterier vid Cemetery Ridge, deployerades Picketts män i tre styrkor som marscherade omkring en engelsk mil (1,6 km) i öppen terräng under kraftig beskjutning. Det var ett mycket tappert angrepp, som blivit känt som ”the southern high-watermark” (Söderns högvattenmärke). Men det var också en attack utfört med bravur enligt den tidens infanterimanual. I täta formeringar marscherade soldaterna helt öppet och samlat mot fiendens kanoner och musköter. När de var framme avfyrades de mynningsladdade musköterna och sedan gick de på med bajonetterna. Ursinnigt handgemäng utbröt då det inte var tid för omladdning. Picketts män decimerades kraftigt under anmarschen, men många nådde fram. Ett genombrott hotade vid ”The Angle”, men unionsarmén kunde föra fram sina reserver och gå till motanfall. Därmed avstannade sydsidans anfall helt. Det blev också slutpunkten för slaget vid Gettysburg, Lee’s armé kunde inte anfalla mer. Den drogs tillbaka österut och sedan anträddes återmarschen söderut mot södra Virginia. Meade förföljde med sin unionsarmé, men några större fältslag utbröt inte under den kampanjen. (Se karta över tredje dagens strider här.)

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
General George Meade, Unionstruppernas befälhavare.
1506USAGburgOneLincoln
Store torget i Gettysburg, idag.

Snart sagt varje regemente och batteri på nordsidan har fått ett monument i den nutida nationalparken. Det är rikligt med besökare som guidas runt i de luftkonditionerade bussarna. Omkring 17 000 soldater dog, saknades eller tillfångatogs, 27 000 sårades. Det avgörande för en soldat under inbördeskriget var plikten att försvara sin hemstat. Plikten bjöd att han marschera sida vid sida mot muskötsalvor och kanonkartescher under ”Picketts charge” eller det desperata bajonettanfallet nedför Little Round Top. Vi kan idag knappast förstå den fruktan man måste övervinna och det mod man måste uppbåda för att göra sin plikt. Kollektiv laganda för att överleva med triggat ursinne, så drevs soldaterna till att gå på och hålla stånd. Det var två arméer med frampressad nationell energi som drabbade samman vid Gettysburg. Många tusen ungdomar och äldre, söner och fäder betalade det yttersta priset eller skadades allvarligt. Amerikas splittrade nord- och sydstater offrade tusentals i en sällan skådad kraftmätning, som dock blev en vändpunkt som efter en tid ledde ut ur en nationell tragedi, en tragedi av episka mått som vi knappast kan föreställa oss.

”The world will little note, nor long remember what we say here, but it can never forget what they did here.”
(Abraham Lincoln, Gettysburg Adress, 19 november 1863)

Intressant?

Läs mer:           Wikipedia (Sv)             Wikipedia (eng)          History.com (video)          Gettysburg Adress

 

”Whenever you lose hope, stop and think of these men.”

Monumentet vid S:t Laurent sur-Mer, Omaha Beach
Monumentet vid S:t Laurent sur-Mer, Omaha Beach

6:e juni, Sveriges nationaldag. Idag gläds vi tillsammans och hyllar de värden som byggt upp och håller samman vårt samhälle. Som sagt, konstruktiva strävanden som skapar mänsklig gemenskap och glädje. Rasism och extremism hör inte hemma här, varken idag eller annars.

Idag är det också 70 år sedan D-dagen i Normandie. För amerikaner, britter, kanadensare, ryssar, fransmän och andra får nationaliteten och historien en djupare innebörd. Nationerna bär det kollektiva minnet av tusentals unga landsmän som fick offra sina liv för att betvinga det onda. Jag har själv varit i Normandie vid åtskilliga tillfällen. Bilden ovan är från den långsträckta Omaha Beach, där amerikanska soldater ur 1:a och 29:e divisionen mötte det allra hårdaste motståndet 6 juni 1944. När soldaterna stod upp i sina landstigningsbåtar under den sista sträckan in mot land, smattrade kulorna från de tyska försvararna mot de ramper, som ena sekunden var deras enda skydd, men några sekunder senare skulle fällas ned och blotta livsfaran för alla de som kämpade för livet under de första timmarna på Omaha Beach.

Den fantastiska glidflygsattacken mot Pegasus Bridge, brittiska och amerikanska luftburna agreppen för flankskyddet, franska motståndsrörelsens framgångsrika sabotageaktioner, den något felnavigerade landstigningen på Utah Beach, det blodiga Omaha, britternas lyckade embarkering och konstgjorda hamnar på Gold Beach, kanadensarnas intensiva kamp på Juno Beach, britters och fria fransmäns som befriade Quistreham på Sword Beach, alla var de hjältar i denna oerhörda amfibieoperation som definitivt vände kriget mot nazismen i Europa.

På den tiden, för bara 70 år sedan, var frihet och demokrati inga självklara rättigheter. Miljoner människor dog i kampen för dessa grundläggande värden i ett modernt samhälle. Det får bli de bestående minnena att bära med sig idag på Sveriges nationaldag. Jag vill gärna avsluta med President Obamas ord vid krigskyrkogården i Colleville idag:

”Whenever you are cynical, stop and think of these men. Whenever you lose hope, stop and think of these men.”

Intressant?

Hundra år i Europa

Vallmo på fälten i Flandern, symbolen för hågkomst av de stupade i första världskriget, för 100 år  sedan. (www.fotolia.com)
Vallmo på fälten i Flandern, symbolen för hågkomst av de stupade i första världskriget, för 100 år sedan. (www.fotolia.com)

God fortsättning på 2014! Sprakande fyrverkerier och en inspirerad Jan Malmsjö som ”reformerade” ”Nyårsklockorna” och inledde året. Alla andra pratar om ”supervalåret” och frasen ”nu har valrörelsen börjat” lär vi få höra ett antal gånger i veckan framöver. För oss partiaktiva ska två ting klaras av först: interna partinomineringar och programarbete.

Det flödar inte över av nyheter på årets första dagar. Därför blir det istället några läsvärda länkar i årets första blogginlägg. Den viktigaste kanske många redan sett: Jens Christian Brandts artikel i DN ”Festen vi missade”, om Berlinmurens fall och hur den speglades i media för 25 år sedan. Artikeln ger ett déja vú över det politiska klimatet på den tiden, då frihet var viktigare längre bort, men inte alltid i Europa.

Om man – med milt våld – istället låter sig återföras till nutid innehåller SvT:s utrikeskrönika en god sammanfattning över 2013. Krönikan fyller en viktig funktion, nämligen att också lyfta fram framstegen, exempelvis att demokratin tar små steg framåt på sina ställen. Till skillnad från 1989 är ju demokratin i Östeuropa bättre i fokus i dessa dagar, inte minst situationen i Ukraina.

Två länkar som också kan fungera som milstolpar för de hundra år som snart förflutit sedan första världskrigets utbrott sommaren 1914. Då: ett Europa i spänningsladdade militära allianser som skavde som teutoniska jordplattor mot varandra och där en balansförskjutning frigjorde en världskatastrof. Nu, 2014: ett Europa två världskrig och ett kallt krig senare, med en övergripande formaliserad union baserad på ekonomisk integration och gränsfria marknader, inte utan påfrestningar, men det mest hållbara fredsprojektet som vi känner.

Intressant? 

Oslagbara TV-minnen i SvD idag

(Från svd.se)
(Från svd.se)

”Tio oförglömliga tv-ögonblick” speglar SvD idag på sina kultursidor. Därmed kan nostalgin släppas lös på en söndagsutflykt. Min favorit är – knapp men klart – månlandningen från 1969. Vad kan överträffa en sådan händelse? Då – i den varma julinatten – var man glad över att som 11-åring få sitta uppe och uppleva världshistoria serverad i TV-rummet. Sveriges Radio spelade Gunnar Wiklunds ”En månskenspromenad” innan sändningen, Bo Holmström förkunnade ”Nu står han på månytan” och vi följde skeendet som från en science fiction-värld.

Annars är Walter Cronkites känslofyllda nyhetsrapportering om John F Kennedys död svåröverträffad i sin kärnfyllda intensitet och återhållna förtvivlan. Detsamma kan också på sitt sätt sägas om Elton Johns ”Candle in the Wind” under begravningen av Prinsessan Diana.

SvD:s sammanställning känns som ett absolut måste att uppleva.

Intressant?

13 steg till Salem

Detta är en liten pärla. År 1987 gjorde dåvarande Kulturnämnden i Salem en film om hembygdens utveckling. ”13 steg till Salem” börjar med stenålderskanoten till en strandkant i Ancylussjön (den havsvik där det blivande Salem endast var uppstickande skär) och slutar med en modell över Salems centrums utbyggnad kring 1990.

Stenrösen, Salems kyrka, de stora gårdarna, järnvägen i Rönninge, Söderby sjukhus och det enorma exploateringsprojektet Salemstaden, allt finns med i denna halvtimmeslånga produktion. Kanske inget för cinéaster, men definitivt värd att ta en titt på. Ett tack 30 år efteråt till Kultur- och Fritidsnämnden för ett mycket ambitiöst projekt!

Salem – Slaem – slånbär?

(Bild: www.fotolia.com)
(Bild: http://www.fotolia.com)

Författaren och folklivsforskaren Bengt af Klintberg höll ett mycket intressant föredrag i Säby kyrka för en dryg vecka sedan. Salems församling anordnar torsdagsträffar med olika föredrag, ett mycket trevligt arrangemang. Bengt af Klintberg, vars släkt äger gården Vretaberg söder om sjön Uttran, har skrivit en bok om trakterna och historien runt denna juvel.

Man tror man har bra koll på sin omgivning, men där bedrog man sig till viss del. Att Salems socken fick sitt – biblifierade – namn på 1600-talet efter att urprungligen hetat ”Slaems socken” eller bara ”Slem”, är väl känt. Men vad betydde egentligen ”Slaem”? Tidigare har jag accepterat tolkningen att ”Slem” stod för ”enkel, fattig”. Bengt af Klintberg menar däremot att ”Slaem” helt enkelt fått sitt namn efter ”byn där slånbär växer”, d v s den dåtida bebyggelsen kring vår 1100-talskyrka. ”Slaem” skulle vara en sammansmältning av ”sla” för ”slån” och ”hem” som ”boplats”. Bengt af Klintbergs stödjer sig på arbeten av professor Carl-Ivar Ståhle.

I boken ”Kring Uttran” (Atlantis) presenterar Bengt af Klintberg en stor mängd fakta, berättelser och forskning om Uttran, Grödinge, Östertälje, Rönninge, Salem, och Tumba, väl värd att läsa. Ett stort tack till Bengt af Klintberg och Salems församling för en trevlig kväll!

Intressant?

150 år med kranvatten

Norsborgs vattenverk (Foto: Stockholm Vatten AB)

Årsredovisningarna duggar tätt såhär års. Det är stiliga produktioner, man bygger upp en smula avund när man jämför det vi anser oss ha råd med. Vårt ”populärbokslut” sänds dock ut på våren till samtliga hushåll i kommunen och brukar ge en del positiva reaktioner.

Stockholm Vattens årsredovisning är läsvärd, framför allt för oss ”historienördar”. Här återfinns en skildring av hur vattenverken och -ledningsnätet började byggas på slutet av 1800-talet.  Det är svårt att förstå idag, men först på 1930-talet kom de första avloppsverken med viss rening. Dessförinnan gick alltså avloppen helt orenade direkt ut i Mälaren eller Saltsjön! Följdaktligen inleds historieskrivningen med den koleraepedemi som drabbade vår huvudstad 1834. Av stadens dåvarande befolkning på runt 80 000 personer dog 3 700! Idag är detta ofattbara tal, men på den tiden ledde de vidriga förhållandena så småningom fram till en helt ny infrastruktur. 

Wilhelm Leijonancker var föregångsmannen som drog upp ritningarna för vattenverken och ledningsnätet. Två verk anlades vid Årstaviken; Skanstulls- (1861) och Eriksdalsverken (1884). De blev snabbt otillräckliga. Stockholms stad tog då rejäla tag och köpte upp mark vid Norsborg och kring Bornsjön i Salem. Där anlades Norsborgs vattenverk (1904) med intag från Bornsjön inledningsvis, som efter 20 år ersattes med intag från Mälaren. Bornsjön är sedan dess reservvattentäkt och Stockholm Vatten AB äger hela nederbördsområdet norr om E4/E20 i Salems kommun, samt även mark söder om motorvägen. Marken, sjön och vattendragen är rigoröst skyddade.

Där är vi idag, förutom att staden byggt upp ett antal vatten- och avloppsanläggningar, inte minst Henriksdalsverket i mot Nacka. Södertörnskommunerna köper vatten från Norsborgs vattenverk, men har eget avloppsverk genom SYVAB i Himmerfjärden (de flesta av Södertörnskommunerna), långt ut i Grödinge. Salems kommun använde ett mindre eget reningsverk i Garnudden, med sjön Uttran som recipient, fram till anslutningen till SYVAB:s stora nät som byggdes i början av 1970-talet. Stockholm Vatten AB är också delägare i SYVAB.

Läs Stockholm Vattens utmärkta skildring här! Det är en berättelse om ett primitivt Stockholm med osunda levnadsförhållanden, där vardagen var en kamp. En annan verklighet som våra far- och morföräldrar levde mitt i.

Intressant?