Riksdagen följde inte order

(www.fotolia.com)

(www.fotolia.com)

Nej, Riksdagen följde inte statsministerns maningar. Alliansens budget blev bifallen och S/MP-regeringen kommer att utlysa nyval.

Valresultatet var ju redan på valnatten glasklart för samtliga inblandade. S, MP och V var starkaste block, men i minoritet. Stefan Löfven åtog sig att bilda en minoritetsregering. Gör man det måste man vara medveten om att man är just i minoritet. Det räcker inte att se den kommande regeringstiden i minoritet som en process där ”det fixar sig”. Politiken är en obekväm stubbåker där det knappast är lättrampat. Politiken kan också vara som att möta ett välmarkerande fotbollsförsvar som inte ger något ifrån sig gratis. Politiken är inte direkt jämförbar med relationerna mellan fackförbund och arbetsgivare. ”Konfliktvarsel” på politikens arena slår oftast tillbaka. Media kan heller inte alltid förväntas vara en medaktör, inte ens för en S/MP-regering.

En minoritetsministär behöver således stöd för att få igenom sin politik. Detta är ju fundamenta och självklarheter, men det tål inte bara att upprepas, snarare behöver det repeteras. En minoritetsregering kan söka stöd från olika sidor i Riksdagen. Redan från början tedde sig ett stöd från SD som mindre realistiskt. SD:s tydliga uttalanden om att man var beredda att stödja den budget ”som var minst skadlig för Sverige” inbjöd knappast till närmanden. Därmed var en hypotes för en lyckad minoritetsregering borta.

SD:s parlamentariska uppförande är en sak i sig. Först bryter de praxis i Riksdagen genom att förkunna att de inte bara avser rösta för sitt eget förslag. När det fallit kommer de även att rösta i huvudvoteringen. Därefter framför de att de kommer att rösta emot varje budget som inte går deras väg i den egna ”hjärtefrågan”. SD bekräftar därmed bilden av partiet som inriktat på en enda fråga (alltmedan en budget är en helhet och en ”mix” av olika politiska ambitioner) samtidigt som de blir helt oberäkneliga.

Då återstod Allianspartierna. En minoritetsregering som eftersträvar ett breddat samarbete kan bereda väg för ett samarbete eller försvåra förutsättningarna. Samarbete rent allmänt, kräver vanligen någon form av insikt om vikten av samarbete men också ett förhållningssätt som gör att motparten vill bli en medspelare. Hur var ”manegen krattad” för att bryta blockpolitiken? Vänsterpartiet utelämnades förvisso från regeringen, men därefter skedde flera uppgörelser med riktning åt vänster. Förbifarten frystes, nya signaler om att Bromma kan läggas ned, uppgörelsen i Friskolekommittén bröts, en uttalad vänsterinriktad utredning om att avskaffa vinster i välfärdsföretag (eller rentav välfärdsföretagen i sig) kablades ut av en mycket nöjd V-ledare. Ovanpå detta kom höjda skatter. Alla dessa örfilar åt Alliansen delades ut under den parallella förkunnelsen om att samarbetets era var inne och blockpolitiken ute. Slutligen lanserades det innovativa påbudet att det – pro primo – var egendomligt om Allianspartierna gick samman om ett budgetförslag och – för det andra – att Alliansen inte skulle rösta på sitt eget förslag och istället ansluta sig till ”Samarbetsregeringens” linje. Politikens turer är ibland förunderliga, men hur kan någon på allvar föreslå att Alliansen skulle  överge sina egna förslag och rösta för den politik de var emot?

Att kalla detta förhållningssätt för ”motsägelsefullt” är alltför milt. Det är buffligt och anti-intellektuellt, levererat av avsändaren som om tilltänkta samarbetspartners kan tilldelas rena förhållningsorder istället för konstruktiva resonemang. Det vittnar om ett självförtroende om det egna partiets medieklimat som fanns någon gång före 1960-talet.

Allianspartierna stod alltså på sig och var fräcka nog att rösta på sitt eget gemensamma budgetalternativ. Det vann riksdagens bifall. Regeringen hade då valet att avgå eller utlysa extraval. För Socialdemokraterna är regeringsmakten allt. Självfallet sitter man kvar, även om det innebär att man är ”lame duck” efter två månader på taburetterna. Ett nytt nederlag är att vänta i mitten av december då Riksdagen lär rösta för ett utskottsinitiativ om att återuppta arbetet med Förbifart Stockholm. Det kommer sannolikt att ignoreras från Rosenbad. Istället höjer de insatserna och mobiliserar för extravalet.

Inför 22 mars är det många som befarar att SD ska öka ytterligare. Jag är inte alls säker på det, snarare tvärtom. De ca 800 000 väljare som gått från S, M eller andra partier och lagt sin röst på SD måste ställa sig frågan om partiets agerande i Riksdagen är ett seriöst sätt att använda det förtroende som många väljare gett dem? Sverige måste primärt regeras. Då kan samtliga väljare jämföra 96 månader med Alliansen och Fredrik Reinfeldt i regeringsställning med två månader med Stefan Löfven och Åsa Romson. De kan jämföra Alliansens resonerande stil och tonläge med ”Samarbetsregeringens”. De kan också jämföra Alliansens jobbvinnande politik med S/MP:s eftergifter åt vänster: stopp för Förbifarten och Bromma, upp med skatterna och arbetsgivaravgifterna för unga. Även om jag inte väntat mig en tredje valkampanj under ett års tid, ser jag med tillförsikt fram emot den valrörelsen.

Intressant?

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: