1914, del 2 – “Frankrike har inte glömt sina förlorade söner”

Poilus 14-18

(www.fotolia.com)

Tysklands krigsplaner gick ut på att snabbt slå Frankrike i väst för att sedan flytta över större delen av armén till östfronten och där möta ett Ryssland som behövde längre tid för sin mobilisering. “Schlieffenplanen” var en djärv plan för västfronten där en mycket stark högerflygel skulle anfalla in i Belgien, svepa i en vänstersväng genom norra Frankrike med målet i sektorn väster om Paris. Totalt hade tyskarna sju arméer i fronten, varav de starkaste fanns på högerflygeln. Övriga arméer skulle trycka på genom nordöstra och östra Frankrike, inklusive Alsace-Lorraine, men det stora genombrottet skulle högerflygeln svara för.

De franska arméerna var i stort sett lika starka, men fransmännen hade inte förutsett den stora tyska styrkeansamlingen genom Belgien. Fransmännens krigsoperationer baserade sig på häftig offensiv överallt, genom rörligt infanteri och bajonettanfall, men utan tyngre artilleri. Den franska revanschismen siktade i första hand in sig på att återta Alsace-Lorraine. Därigenom verkade stridskrafterna på västfronten som i en svängdörr. Tyskarna tryckte på i nordväst, fransmännen i sydost.

Storbritannien? Britternas armé var en mindre yrkesarmé utan allmän värnplikt, därtill kom kolonialtrupper som anslöt efter hand. I krigets inledningsskede sändes en begränsad armé (att jämföra med fransmännens fem-sju i frontlinjen. Brittish Expeditionary Force (BEF) grupperades längst ut till vänster, således rätt i vägen för den starkaste tyska armén, den 1:a. BEF var självständigt, stod ej under franskt befäl men skulle naturligtvis “samverka”.

Under stor hänförelse lyckades fransmännen inledningsvis inta Mulhouse (Mulhausen) i öster, men drevs tillbaka lika snabbt. De övriga franska offensiverna stoppades snabbt då tyskarna var bättre utrustade defensivt. Bajonettanfallen stoppades brutalt av de nya kulsprutorna, det nya krigets mest effektiva men också grymmaste vapen.

DSC_0856

Dinant, vid floden Meuse i sydöstra Belgien. Staden (med sitt citadell ovanför katedralen) erövrades av tyskarna i augusti 1914. Fransmännen besatte den närmaste flodstranden, men tvingades ge vika. Efteråt sköts över 600 invånare av tyskarna.

Den tyska ångvälten rullade på genom Belgien. Med hjälp av “monsterkanoner” från Krupp och Skoda betvingade man forten i Liége. Fransmännen gick in i sydöstra Belgien för att möta tyskarna, men drevs tillbaka. BEF gjorde en stark försvarsinsats vid Mons nära gränsen till Frankrike, men mötte övermäktigt motstånd från tyska 1:a armén. Schlieffenplanen lyckades inledningsvis då den övermäktiga tyska högerflygeln pressade fram en hastig reträtt för de fransk-brittiska styrkorna. En snabb men ordnad reträtt, ett återtåg av arméer som lidit nederlag, men inget sammanbrott.

Tack vare inte minst den franske överbefälhavaren general Joseph Joffre, kunde kollapsen undvikas. Men det totala nederlaget hotade fortfarande. De tyska och fransk-brittiska stridskrafterna rörde sig i början av september mot en ny frontlinje från väst till öst kring floden Marne. Fronten började i området kring staden Meaux fem mil öster om huvudstaden och sträckte sig i princip bort mot fransk-tyska gränsen i öster. Det är ett storslaget, böljande jordbrukslandskap, genomkorsat av Marne och dess bifloder.

De tyska arméerna, särskilt på högerflygeln, hade genomfört ständiga fotmarscher under många dagar och sträckt ut sina förbindelselinjer bakåt. De fransk-brittiska styrkorna var något splittrade och modfällda. Samtidigt måste general Joffre mobilisera sina styrkor för att undvika ett totalt sammanbrott och en tysk ockupation av norra Frankrike. Joffre omorganiserade och förstärkte sina arméer, bl a med hjälp av kolonialtrupper från Nordafrika.

Tyska 1:a armén avvek från Schlieffenplanen och gick öster om Paris. De lämnade då högerflanken öppen. Där fanns “det befästa lägret Paris” under general Gallieni samt en nyuppsatt armé. Barbara Tuchman skriver i “Augusti 1914” att Gallieni satt i sitt högkvarter med sin stab och såg markeringsnålar på en karta flyttas efter en spaningsrapport från en flygare. “Han bjuder oss flanken!”, utropade de. Genom ett franskt anfall mot tyskarnas obevakade flank kunde fransmännen ta ett offensivt initiativ i det kommande slaget vid Marne som påverkade tyskarnas högerflygel starkt..

Det var härstyrkor på flera miljoner man som stod emot varandra längs Val de Marne (Marne-dalen). Joffre bestämde sig: “Mina herrar, vi slåss vid Marne!”, sökte personligen upp den brittiska befälhavaren French (sic!) för att vädja till BEF att ställa upp och medverka i anfallet. French, som stundtals fört ett försiktigt och defensivt befäl med BEF, blev rörd och lovade medverka. Joffres generalorder inför slaget talade passionerat och ödesmättat om att ingen soldat fick retirera, det gällde att anfalla eller i nödfall hålla stånd på stället.

Joffre lyckades. Genom att bl a utnyttja taxibilar* fördes franska trupper fram och anföll tyska 1:a armén öster om Paris. Två franska arméer utnyttjade den lucka som uppstått i en del av tyska fronten när 1:a armén var tvungen att försvara sig mot anfallet i dess flank. En hög tysk officer från generalstaben fanns på plats och yrkade på allmän reträtt dryga fem mill norrut, vilket också skedde. En ny front uppstod vid floden Aisne. Därpå följde “kapplöpningen till havet” under hösten då de krigförande försökte omfatta varandras yttersta styrkor i omgångsvisa rörelser mot Flandern och Engelska kanalen i nordväst. Slutligen fastnade hela västfronten, ända ned mot gränsen till Schweiz i ett orörligt skyttegravskrig.

Möjligen har flera som undertecknad haft en bild av Frankrike som förlorare i de bägge världskrigens inledningsskeden. I maj-juni 1940 framkallade det tyska “blitzkrieg” en total fransk kollaps och kapitulation, de brittiska styrkorna evakuerades mirakulöst från Dunkerque. Anfallsrörelsen 1940 var närmast spegelvänd mot 1914, eftersom de chocksnabba pansarstötarna utgick från Ardennerna och sväpte i västlig riktning mot Engelska kanalen. Frankrike återuppstod som suverän stat först i andra världskrigets slutskede.

Bilden av det förlorade Frankrike 1940 har nog levt starkast i vår 1900-talshistoria. Men “undret vid Marne”, den samlade reträtten dessförinnan och alla de hundratusentals unga soldater som vid Marne, Verdun, Chemin des dames och andra frontavsnitt dog för Frankrike och förhindrade ett nederlag, är en mer rättvisande bild av Frankrike. När man besöker franska städer, särskilt de mindre, finns alltid en staty mitt på det centrala torget med inristade namn på de invånare som fick betala det yttersta priset. Vi svenskar är i detta fall verkligen utomstående betraktare. Men man  grips av det gymma öde det franska folket fick genomlida. Frankrike har inte glömt sina förlorade söner.

Intressant?

Läs mer!

*  När den månghundrade styrkan av inmönstrade taxibilar ställdes upp framför Gallieni  i Paris lär han ha yttrat ”Nåväl, här har vi äntligen något utöver det vanliga”. 

 

Comments

  1. Hur ska vi undvika allt det där?
    Vapen? Måste det till kärnvapenhotet?
    Jag minns en politiker, var han fransk, engelsk? Kissinger? – ”Förhandla förhandla förhandla”. Tja, det behövs två vedträn för det.

  2. Valter, håller man sig till Europa så kan man ju konstatera att två faktorer (om vi bortser från kärnvapnen) medverkat till att Europa sluppit storkonflikter under snart 70 år: EU och dess integration av ekonomier samt demokratins genombrott, inte minst i Östeuropa. Jag är anhängare av tesen att krig inte uppstår mellan två demokratier. / LK

    • Ja, demokrati är viktigt. Det är egentligen en gammal tes, folk vill inte ha krig. Hetsporrarna är inte så många.

      Valter

  3. Valter, det är en faktor. Men något mycket betydelsefullt är också att en väl fungerande demokrati förutsätter yttrandefrihet och fri media. En regim med statskontrollerad media kan påbörja angreppskrig utan större motstånd. Med fri press blir aggressiva förberedelser svårare att dölja. De höga kostnader som ett krig för med sig blir mer ifrågasatta när media kan göra sina granskningar och allmänheten reagera över dem. Det förvånar mig att inte fler understryker denna tes. / LK

  4. Leif Pettersson says:

    Vive la France

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: