1914 – ”Lamporna slocknar över hela Europa. Vi kommer inte att se dem tända igen under vår livstid”

Sarajevo Bosnia Latin Bridge Assassination 1914 04

Latinbron i Sarajevo där skotten föll. (www.fotolia.com)

Många har skrivit om hundraårsdagen av första världskrigets utbrott. “The Great War” som det kallades, innan det kom ett ännu värre. Som historienörd är det två saker som fängslar mig särskilt: händelserna som utlöste detta det första världsomspännande krig historien sett, men också den första halvannan månaden när fransmännen (med visst bistånd från Storbritannien) lyckades stoppa tyskarna vid Marne 5-12 september. Jag skriver om detta i två avsnitt.

DN-legendaren “Jolo”, Jan-Olof Olsson, har skrivit ett mästerverk om aktionerna under den skickelsedigra sommaren i sin bok “1914”. Barbara Tuchman har levandegjort bakgrunden, det diplomatiska spelet under juli samt krigsutbrotten på såväl väst- som östfronten. Boken heter “Augusti 1914” och är bara ett måste att läsa. Peter Olausson har nyligen utkommit med “1914 – vägen till första världskriget.” som är en gedigen syntes av tidigare verk (m fl), men som också bidrar med nya vinklingar om hur det kunde bli krig.

Under en längre tid hade allianssystemen byggts upp i ett Europa med många stormakter. Tyskland, Österrike/Ungern, Italien*, Bulgarien och sedermera Turkiet i “Trippelalliansen” (Centralmakterna) å ena sidan, Frankrike-Ryssland-Storbritannien i ”Trippelententen” å andra sidan. Ryssland som också har förpliktelser att stödja Serbien. Läs mer här.

Spänningarna mellan parterna var stora. Kapprustning pågick, framför allt mellan brittiska och tyska flottorna. Revanschism fanns i Frankrike efter förlusten av Alsace-Lorraine till Tyskland 1871. Tysklands växte som industrimakt, som militärstat och i prestige med hotande tvåfrontskrig. Österrike/Ungern, detta väldiga konglomerat av nationaliteter, språk och kulturer, den sista Habsburgska statsbildningen ville växa på Balkanhalvön. Balkan, denna krutdurk med sina två krig åren före 1914. De lämnade efter sig ett antal olösta spänningar, bl a Serbien-Österrike/Ungern gällande det av Österrike/Ungern annekterade Bosnien/Hercegovina, där Sarajevo var huvudstad. Man ska inte heller glömma tendenserna till koloniala konflikter som uppstått mellan de europeiska makterna.

Händelserna denna heta sommar i sammanfattning: Den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans maka Sophie mördas i Sarajevo 28 juni av den serbiske Gavrilo Princip, som ingick i en grupp attentatsmän som i sin tur kopplades till serbiska säkerhetstjänsten. Efter flera veckor ställer Österrike/Ungern ultimatum till Serbien som är utformat för att inte kunna accepteras och därmed ge Österrike/Ungern ”causus belli” (anledning till krig). Österrike/Ungern har försäkrat sig om “carte blanche” från Tyskland gentemot Serbien. Kriget utbryter 28 juli. Två dagar senare bestämmer sig Ryssland för att mobilisera mot Österrike/Ungern och Tyskland för att stödja Serbien.

Telegram utväxlas febrilt mellan kusinerna Wilhelm II i Tyskland, Nikolaus II i Ryssland och George V i Storbritannien. Trots detta kommer krigsförklaringar från Tyskland och Österrike/Ungern mot Ryssland. Eftersom Tysklands krigsplanering bygger på att först slå Frankrike i väst och senare flytta över armén mot ryssarna (som har längre mobiliseringstid), ställer tyskarna ett horribelt ultimatum** till Frankrike som avvisas. Tyskarna förklarar krig mot sin gamla arvfiende och faller in i Luxemburg och Belgien. Storbritannien, som utfäst sig om att stödja Belgiens neutralitet ställer ultimatum till Tyskland att dra tillbaka sina trupper. När så inte sker förklarar Storbritannien Tyskland krig.

Vid en överblick 100 år senare är det övertydligt hur de defensivt tänkta defensiva allianserna utlöses ömsesidigt i en ödesdiger konflikt över nästan hela den europeiska kontinenten. Det är lätt att dra slutsatsen att Österrike/Ungerns åstundan att ta itu med Serbien var den utlösande orsaken. Men betänk då att Österrike/Ungern stödde sig på tyskarnas uppmaningar att gå vidare med deras lojalitet som bas. Tyskarna måste ha insett att ett krigsutbrott mellan Österrike/Ungern och Serbien riskerade framkalla Rysslands inträde i ett krig som hotade även dem, ett hot som riskerade att övergå i ett paneuropeiskt storkrig.

Ryssland tog nu över ödesrollen i denna undergångsprocess. Här finns ännu ett exempel på hur rena önsketänkanden och okunskap i nationella ödesfrågor spelade ödesdigra roller. Den ryske premiärministern Sazounov begär av sin generalstabschef begärde en partiell mobilisering mot Österrike. Trots att hela den väldiga ryska arméns krigsplanering bygger på total mobilisering, framför allt eftersom Ryssland hade avsevärt längre mobiliseringstid jämfört med Tyskland. Nu händer det att generalstabschefen inledningsvis tar emot direktivet utan protester, tsaren godkänner planen, varpå generalstaben desavourerar sin chef och kommer tillbaka med sin tidigare fastställda plan om total mobilisering mot Österrike/Ungern och Tyskland. Efter mycket våndor, omtag och kontraordrar telegraferas slutligen en total mobiliseringsorder ut.

Naturligtvis har Tyskland koll på utvecklingen i S:t Petersburg. Det som skulle stanna vid ett stöd för Österrike/Ungern i ett lokalt krig mot Serbien har nu blivit ett hotande anfall från Ryssland mot det egna fosterlandet. Därmed utlöser tyskarna sin krigsplanering: allmän mobilisering för tvåfrontskrig där Frankrike ska besegras först genom “Schlieffenplanen”. Den tyska effektiviteten verkställer direkt: redan de första dagarna i augusti går de gråa pickelhuveprydda soldaterna in i Luxemburg och Belgien.

Tänk att vägen från ett attentat till ett världskrig var så lätt att beträda och friktionsfri att marschera fram på! Trots att allianssystemen mest var defensiva klickade de krigiska kugghjulen till utan mankemang. Det var tydligt att många ville krig. Hänförelsen var stor när soldaterna marscherade iväg för att avsluta kriget till jul. Krigsplaneringen, mobiliseringsplanernas inneboende automatik var ostoppbara. Det gällde ju att kliva på tåget och mobilisera i tid för att inte komma efter.

Även om man inte ska fästa någon övertro på FN och andra överstatliga organisationer kan man i alla fall slå fast att världen idag har andra stormaktsförhållanden och olika mekanismer för att förhindra att lokala konflikter övergår i storkrig. Den kanske viktigaste av alla heter EU – Europeiska Unionen. Den brittiske utrikesministern Edward Grey var en av få ledande statsmän som inte tillhörde krigsivrarna. När storkriget var ett faktum 4 augusti, hundra år sedan på dagen, fällde han de bevingade orden ”Lamporna slocknar över hela Europa; vi kommer inte att se dem tända igen under vår livstid”.

Wikipedia

Intressant?


* Italien bytte sida till Ententen 1915.

** Kanske alla ultimatum är mer eller mindre horribla. Men här krävde Tyskland att Frankrike – som en garant för freden – skulle överlämna sina fästningar i Verdun och Toul.

….

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: