Vad är ett upplopp?

Det har varit upplopp över Stockholms län. Ungdomar i utanförskap har i vrede tänt på bilar, skolor och polisstationer för att bli sedda och hörda, för att inga andra metoder hjälper. Så lyder essensen i det budskap som förmedlas via media.

Oerhört mycket är naturligtvis redan analyserat och debatterat. Mediabevakningen kan aldrig stanna vid att skildra bränderna och glaskrosset, media måste alltid fråga sig “varför?”, annars blir medias bevakning ensidig, de fullgör inte sin journalistiska uppgift. Organisationer som Megafonen, diverse talesmän som påträffas på gator och i debattprogram har därför fått stort utrymme för sina diagnoser, som ska leda till balans i rapporteringen. Polismän granskas självfallet, hårdare än förövarna, eftersom de står för ordningsmakten. Paradoxen i detta förmodas vara det som skiljer det öppna samhället från något annat.

Läsarna anar säkert vartåt detta inlägg barkar. Jag har beskrivit min inställning förr, bl a när kravallerna rasade i London 2011. Det finns alltid en fri vilja hos den individ som väljer att slunga sin gatsten eller sätta eld på grannens bil. Ställer man frågor om “varför?” är man också snubblande nära att förse våldsverkarna med ursäkter. Kommentarer från vissa politiker av typen att “det är verkligen inte OK att bränna bilar men det finns orsaker som….” innebär att man signalerar någon form av förståelse, kanske t o m att man indikerar att man själv bär viss del av ansvaret.

Att diskutera utanförskap och ungdomsarbetslöshet är viktigt. Men det har sin tid och plats. Ibland måste analysen fokuseras på annat än de politiskt korrekta hypoteserna.

Vad är ett upplopp? Upploppsliknande situationer karakteriseras av kaos, adrenalinsstinn upphetsning och massrörelser. Upplopp bygger också på ett konstant överläge i form av överraskningseffekten. Det finns inte tillräckligt många poliser för att markera alla skinande bilar som lockar till sig molotov-cocktails. Flyktvägarna i moderna bostadsområden är oräkneliga, det krävs otur för att åka fast. Riskkalkylen för att bränna en bil är gynnsam för förövaren. Att stå emot kompisar och gängledare som “puschar på” är svårt.

Men det är detta som är poängen. Man ska inte vara där. Att delta i upplopp innebär att man släpper på självkontrollen, att man ställer sig själv i farozonen. Livet kan förändras på ett ögonblick, framtidsdrömmar kan grusas. Lösningen är att stanna hemma, att lyda föräldrarna/föräldern, eller att behålla självkontrollen och tvinga sig själv till insikten att den där stenen ska jag inte greppa, det är dags att ligga lågt nu. Frågan ska vara: “är de här mina riktiga kompisar?”, för det är mina och min familjs kvarter.

Det är där analysen ska börja, vid det ögonblick som skiljer brott från laglydnad.

Intressant?                                         Fredrik Kärrström i SvD                               Timbuktu

Comments

  1. Frågan är dock varför man ska välja mellan personligt ansvar ELLER att söka en förklaring till att vissa områden är mer utsatta för den här typen av händelser än andra? Man bör, enligt min mening, bejaka bägge dessa tankebanor.

    Om utanförskap inte får konsekvenser, varför ska man då bekämpa utanförskap? En analys bör inte mynna ut enbart i fördömande, utan i konstruktiva förslag på åtgärder. En stilla bön på enskild kammare om att barn och ungdomar ska ty sig mer till sina föräldrar har nog föga framgång.

    Det sagt så är det förstås tragiskt att behöva lyssna till en del av de sagor som berättas i media.

    Mårten

    • JonnyJ says:

      Mårten!
      Det är lätt att hålla med dig i din sista mening.
      Radion gör svepande anklagelser mot enskilda poliser (det förekommer troligen övertramp) och påstår att dödsskjutningen av en förvirrad man varit en bidragande orsak (ungdomarna själva skyller på polisens agerande mot dem, hönan eller ägget).

      I debatt med Erik Ullenhag tar Morgan Johansson billiga, politiska poänger och anklagar ensidigt regeringen för att ”göra ingenting”.

      Du talar om ”bön…om att barn och ungdomar ska ty sig mer till sina föräldrar har nog föga framgång”; jag som i min enfald trodde att det var föräldrarnas avsaknad av engagemang i barnen som var problemet (läs 12-14-åringar som är ute och bränner bilar klockan 03).

  2. Övertramp av poliser? Det är inte alls säkert. Hanne K på DNs ledarredaktion ironiserar över att polisens batonger skulle ha haglat över allmänhet och demonstranter, när det bara är poliser som tvingats söka vård efter upploppen!

    Och i dessa tider av mobilfilmer och sociala medier är det lite märkligt, kan man tycka, att inga polisövergrepp eller nedsättande kommentarer fångats på film… Därmed inte sagt att de inte förekommit, men de konstaterade övergrepp man kan tala om är beskyllningar mot polis att ha begått ett mord, när det knappast finns belägg för sådant och en oberoende utredning av det inträffade dessutom redan är initierad.

    En yngling som kommit till tals i media redovisar polisens dödsskjutning av en rånare i Södertälje som en del av förklaringen till det som hänt. Så för att slippa upplopp ska polisen abdikera från sitt uppdrag?

    Föräldrar i de här förorterna behärskar ofta inte svenska, och de har därmed begränsade möjligheter att hålla meningsfull kontakt med skola och andra samhällsfunktioner om barnen. Och, som sagt, det måste finnas en förklaring till att föräldrarna i mycket högre grad ”misslyckas” i just de aktuella förorterna!

    Mårten

    • JonnyJ says:

      Kan knappast vara språksvårigheter som hindrar föräldrar att engagera sig i sin barn; att hålla 12-14-åringar hemma nattetid och hindra dom från att deltaga i upplopp!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: