Olof Palmes tid är inget att idealisera

Kontroversiellt på 70-talet. (www.fotolia.com)

Kontroversiellt på 70-talet. (www.fotolia.com)

Det är svårt att släppa ämnet Olof Palme. Vår moderate EU-parlamentariker Gunnar Hökmark har bloggat på ämnet ”Hur kunde så många ryckas med?”. Verkligen ett läsvärt inlägg som man bör fundera över, särskilt som Olof Palmes era idag idealiseras av många socialdemokrater.

Gunnar Hökmark radar upp exempel på de ideologiska övertramp där Olof Palme ledde socialdemokratin i tilltagande radikal riktning. Det kraftigt stigande skattetrycket som ”peakade” i marginalskattenivåer på 80 %, förslaget om löntagarfonder som skulle socialisera näringslivet med deras egna vinster, ”utrikes inrikespolitiken” där antiamerikanismen nyttjades som hävstång för inrikes marginalisering av de borgerliga partierna, eller den globala fokuseringen där opinionen mobiliserades mot fjärran konflikter, men tystades ned mot diktaturer i vår omedelbara närhet. Marknadsekonomin undergrävdes, socialdemokratin och vänstern kunde ivra för statligt ägande och ökad planhushållning utan att riktigt ställas till svars för det gråa östeuropas  dysfunktionella ekonomier och obefintliga frihet.

De borgerliga valsegrarna 1976 och 1979 försvagade det ideologiska överläget. Löntagarfonderna genomfördes, men som ”tummetotter” jämfört med den omvälvning LO och de radikalare delarna av ”Rörelsen” drömt om. (”Löntagarfonder är ett j-a skit, men nu har vi baxat dem ända hit”, som Kjell-Olof Feldt klottrade i lönndom under en riksdagsdebatt.) De borgerliga partierna vitaliserades – bl a tack vare ideologiskt ledarskap från näringslivet – och tog kampen för marknadsekonomin vars överlägsenhet över planekonomierna blev tydlig eftersom dess elementära funktion bygger på de enskilda människornas vilja och intresse.

Men åter till Gunnar Hökmarks fråga: hur kunde man ryckas med? De som – likt undertecknad gick gymnasiet under 70-talet fick lära sig att Sverige hade klättrat till toppen av välståndsstatistiken. På den tiden var ”det starka samhället” som spelade huvudrollen för tillväxtdiskussionen, inte näringslivet eller arbetsmarknaden. Visst nämndes det att Sverige hållits utanför världskrigen, men riket hade mest att tacka den allestädes närvarande socialdemokratin för dessa politiska framsteg. Det uppfattades som något av en naturlag med en starkt dominerande socialdemokrati, i politiken, i media och i offentlig sektor. Var man borgerligt anstucken var man skattekverulant eller reaktionär (”Ni var emot ATP!”, fick man höra.) Ifrågasättandet av socialdemokratin var mer klotter i marginalen, d v s före Gösta Bohman, Per Ahlmark och Thorbjörn Fälldin.

Den fysiska närheten till dåtidens Sovjetunionen tillsammans med en ideologisk vilsegångenhet om vad frihet egentligen innebär, skapade en utrikespolitisk ”komfortzon” där det var lättare att ställa in fokus långt utanför Europa än att reta den ryska björnen. När U-båtskommissionen 1983 pekade ut Sovjetunionen för u-båtskränkningarna var det ett oerhört trendbrott.

Olof Palmes tid var den sista socialistiska skördetiden, som blev möjlig p g a att många levde på en tvetydig framgångssaga och inte i tid såg högskattestatens brister. Det var en period där arbetarrörelsens självförtroende övergick i arrogant politisk dominans, där politiska motståndare utmålades som avvikande. Därför var det många som rycktes med. Man kan  sakna den heta ideologiska debatten. Men annars är det inget att längta tillbaka till.

Intressant?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: