Presidentvalet – en ”icke-händelse?

Den årslånga amerikanska valrörelsen är över. Det som började med republikanska primärvalskampanjer på vintriga möten i Iowas prärie (”Iowa caucases”) slutade i demokratisk klang-och-jubel-föreställning i Chicago, när Obama höll sitt segertal igår. Många miljarder,  mängder av ideella insatser och massor av känslor går nu över i multipla monetära bekymmer för president Obama och hans entourage.

Det har skrivits en hel del om Obamas svåra utmaningar, ekonomin inte minst. Den omvalde presidenten har att jobba med ett stärkt eget presidentskap där han inte behöver tänka på att bli omvald om fyra år. Hans parti har en knapp majoritet i senaten, men i representanthuset har han en kraftig republikansk övervikt (valresultat) emot sig.

Den politiska spelplanen är ju så radikalt annorlunda vår svenska ”sjupartiskala”. Frågan är hur den av Montesqieu kreerade maktfördelningsprincipen fungerar för att lösa lägen som dessa. Den verkställande makten (presidenten) balanseras av den lagstiftande kongressens senat och representanthus. (Den dömande makten och Högsta domstolen kommer sannolikt inte in mer än marginellt.)

President Obama måste agera, men han måste få stöd av både senat och ”The House”. Självfallet och förhoppningsvis blir det, som i all politik, kompromisser. Men hur ser vägen fram ut mot en antagen federal budget för de kommande åren? Här finns ett intressant ”budgetstup” som hotar, en automatisk kombination av besparingar och skattehöjningar som träder i kraft om inte någon budget fastställs. Den största faran med en utebliven politisk överenskommelse lär dock vara den negativa påverkan på världsekonomin genom börsutvecklingen.

”Vår uppfattning är att själva presidentvalet är en ekonomisk icke-händelse, det är efterspelet som är avgörande för de finansiella marknaderna,” säger Nordeas chefsstrateg Henrik Lundin i en kommentar som skingrar eventuellt kvarvarande illusioner för oss politiker. Marknaden har talat.

Kan republikaner och demokrater nå en överenskommelse? Vägen dit lär kantas av en diger budgetlunta med förslag som sedan ska skärskådas och kritiseras av senatorer och kongressmän i en högaktiv jakt på medieutrymme. Dimensionen att kongressen består av individer valda i enmansvalkretsar med ett avgörande intresse för att visa resultat för sin valkrets därhemma, får absolut inte glömmas bort. Vem eller vilka vinner på att vara konstruktiva? Hur länge kan Republikanerna vara coola och blockera budgetfrågan i Representanthuset?

Det är lätt att ställa frågor. Den yttersta frågan kanske är om det är politikerna eller marknaden som har svaren.

Intressant?                           DN

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: