Att leda en kommun #3 – Den Stora Budgeten

 

Årets mest intensiva veckor är ägnade åt Budgeten. Fem borgerliga politiker sammanstrålar i den s k Budgetberedningen för att skapa jämvikt, jämvikt mellan den verksamhet vi har (och det vissa tycker vi borde utöka) med de skattekronor prognoserna för konjunktur och befolkning i sin nåd låter oss få ta del av. Vi är långt ifrån ensamma, ett antal tjänstemän gör sitt bästa för att förse oss med underlag och hålla koll på tabellverket samt plädera för sina förslag.

Det finns olika vägar att försöka styra en kommun, men budgetstyrning med kronor och ören är nog – tillsammans med detaljplanernas mystiska beteckningar och skaffrerade territorier – det mest exakta. Om en viss verksamhet ska utökas, och om det kräver mer resurser, då ska de resurserna anvisas i budgeten. I Salem är budgetprocessen oerhört viktig, jag skulle nog vilja säga för viktig. Här är man fast fokuserade på när Ekonomikontorets budgetanvisningar kommer så att man kan sätta igång och producera den text som krävs för att budgeten helst ska kunna utökas nästa år. Analys, kontinuitet och möjligheter till omprioriteringar av de resurser som finns driver i skymundan.

Att vara budgetansvarigt kommunalråd i den processen innebär en viss utsatthet. Man går och väntar på den senast uppdaterade skatteprognosen, som i dessa dagar avvaktas med viss bävan.  De flesta andra deltagare ser gärna sina roller som att bevaka sina respektive intressesfärer och argumentera för att mer pengar ska anslås. De osynliga mekanismerna driver på. Ett givet olitiskt uppdrag möts med krav på extra resurser för att kunna utföras. Ny lagstiftning är inte alltid kompenserad med mer pengar från staten. Blir det lediga lokaler över dag 1, finns ett antal spekulanter som knackar på dörren på morgonen dag 2. Förändringarna i befolkningsgrupperna tycks alltid pocka på resurser som ännu inte finns. Det finns tusen och en skäl att utöka kostnadskolumnen, men talar man intäktsökningar får man välja sina ord. Argumenten i tal och skrift andas en samvetsförebrående ton: ”Med vilken rätt säger du nej till detta?”.

Och det är här det solitära ansvaret som kommunalråd frammanar den kreativa ådran i konsten att hålla emot. ”Lokalerna invigdes i februari, hur kan ni börja tala om utökning bara någon månad senare?”. ”Detta har ni redan resurser till!”. ”Just nu har vi inte pengar till detta, det får vänta.”

Offentliga sektorns liv är väsenskilt från andra delar av verkligheten. I ett företag är försäljningsbudgeten avgörande. I en hushållsekonomi är lönen efter skatt den första posten som noteras. I en kommun läggs 90% av uppmärksamheten på utgiftssidan. Det är dags att balansera upp den situationen. För vi har ju det här med skattebetalarna också…

Intressant?

Comments

  1. Att lägga den primära uppmärksamheten på något betyder väl inte med nödvändighet att man strävar efter att maximera detta som man uppmärksammar(det kan rimligen också innebära raka motsatsen)? En slarvig läsning av din formulering i sista stycket kan ju resultera i tolkningen att du vill fokusera på att öka kommunens intäkter genom att vända dig till skattebetalarna…😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: