Olof Palme – 25 år sedan

Igår var det 25 år sedan skotten på Sveavägen. Som många andra minns jag precis chocken när nyheten kom vid ett-tiden på natten. Jag jobbade extra i en taxiväxel och hörde ryktet om en radiosändning, slog på en liten svart-vit TV och fick snart se de fruktansvärda bilderna från mordplatsen. Chocken för mig var att ett politiskt attentat kunde inträffa på öppen gata, mitt i Stockholm, samt – inte minst – bestörtningen över att någon kunde bli berövad livet så brutalt.

Jag har just läst Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. Det är en utomordentlig bok som fångar det centrala politiska skeendet från ATP-striden på sent 50-tal, över rekordåren på 60-talet, brytningstiden på 70-talet med den borgerliga valsegern 1976 och som slutar med det ostyriga 80-talet. Henrik Berggren illustrerar också de olika komponenterna som formade socialisten Olof Palme, sprungen ur gedigen borgerlig bakgrund.

Olof Palme var kraftfullt motiverande för mig till att bli politisk aktiv. Det går inte att komma ifrån att han framstod som utmanande. På något sätt kände man sig uppträngd mot väggen rent moraliskt när Palme framträdde, kanske inte genom argumenten, fastmer genom tonen. Med högskattesamhället och löntagarfonder (som Palme ogillade) utbasunerade av en socialdemokrati med attityd och som lämnat pragmatismen bakom sig, var det inte svårt att ta ställning. Gösta Bohmans frihetsbudskap och individualistiska retorik kom precis vid rätt tidpunkt.

Olof Palmes sista regeringperiod visade, med facit i hand, att tiden runnit lite ifrån hans politiska specialiteter. Mindre handlingsutrymme i ekonomin, privatiseringsdebatten kring Pysslingen, det skarpare läget med Sovjet efter ubåtskränkningarna – som förflyttade hans utrikespolitiska arena från andra delar av världen hem till våra farvatten – var ett annat politiskt klimat än de reformagendor socialdemokratin surfade på under rekordåren.

Han stod för en politik som nu luckrats upp. De svenska väljarna har själva kunnat erfara att välfärd inte förutsätter kollektiva lösningar och höga skatter. Olof Palmes viktigaste arv var nog hans oerhörda retoriska förmåga, att ställa samtidshistoriens skeenden och utmaningar på sin spets, på gott och ont.

Intressant?

Comments

  1. Mårten says:

    Längtan att göra avtryck i omvärlden finns väl kvar som ett arv från Palmes tid, även om medelstora hundars skällande inte alltid räcker så långt.😉

    Välfärden har väl sina skavanker, som i exempelvis fallet med Försäkringskassan där en närstående efter mer än 4 månaders ”handläggning” fortfarande väntar på beslut. En sådan ärendebalans anser jag nog inte vara förenlig med ett modernt samhälle. Frågan är om ytterligare besparingar där kommer att förbättra servicenivån? Nedläggning av servicekontor är delvis en annan sak, och kan väl motiveras om det bidrar till att man lyckas hålla rimliga handläggningstider…

    Mårten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: