”O Canada”

(Klippt ur www.expressen.se)

Även om Turin 2006 gav fler medaljer känns OS i Vancouver som det roligaste någonsin för gamla Sverige. Det blir kanske så, för oss längdåkningsfreaks. Alla de VM-lopp man suttit framför TV:n och vakat in svenska 6:e-platser och de stafetter där någon av de fyra fallit ur, det fick man kompensation för nu.

Att det över huvud taget fanns på kartan att Marcus Hellner skulle vinna guld och Johan Olsson brons på dubbeljakten. Att få se svenska skidtjejer dra superhårt i sprintstafetten (även om det inte höll ända fram). Och, att få beskåda en svensk klassisk åkare rycka på andrasträckan i stafetten och en annan avgöra på sistasträckan. De mest högtflygande aspirationerna slog in. Och Petter Northug blev på efterkälken…

Curlingtjejerna höll mig uppe nästan hela natten. Det blev ett par timmars sekvens där förhoppningarna rann ut i sanden, men där miraklet skedde vid allra sista stenen. Det måste ha varit en alldeles speciell känsla att få ligga i bakkant av banan och se den kanadensiska stenen curla några centimeter fel.

På femmilen kom Northug tillbaka, men spänningen var olidlig och Johan Olsson obeveklig. Detta var några av favoritögonblicken under 16 tävlingsdagar. Ett annat, var när den kanadensiska publiken sjunger ”Oh Canada” efter hockeyvinsten. Patriotism är oftast upplyftande.

Därmed ska tillvaron förhoppningsvis ha återgått till det normala. Det är visst val i år…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: